Ett brev till min dotter

Klockan är nästan fem på morgonen och jag ligger livlös på en trasig säng som jag fått från en kompis. Jag har faktiskt fått nästan alla mina begagnade möbler antingen från dig, min dotter, eller från andra som har skänkt dem till mig. Jag har själv aldrig haft råd att köpa några.

När jag kom till Sverige för 12 år sedan, kom jag bara med en resväska med mina kläder i. Allt annat hade jag lämnat i Iran. Jag kom till Sverige för dig, min dotters, skull. Du hade allvarliga problem i ditt liv och ville skiljas från din man som du har två små barn med. Du ville också börja studera på högskolan. Så jag bodde hos dig ett tag tills du gifte om dig. Sen flyttade jag därifrån för att inte bli en börda för dig.

Jag försörjde mig på socialbidrag och behövde lite pengar för att köpa nödvändiga möbler, men när jag sökte bidrag från socialassistenten så vägrade hon hjälpa mig eftersom en spion hade anmält att jag hade månadslön i Iran efter min mans död och inte behövde något socialbidrag. Fast det var inte sant. Detta stämde när jag bodde i Iran, då hade jag en lön på 200 kronor. Men, när jag lämnade landet så fick jag inte den längre.

Vad var det jag skulle göra nu? Jo, just det. Jag måste vakna och skynda mig till dig, min dotter. Du bor i Stuvsta. Långt, långt ifrån mig. Din tvååring är sjuk och kan inte gå till dagis, så jag måste dit för att passa honom, då du, min dotter, inte kan stanna hemma från jobbet. Du har mycket att göra och håller på att doktorera.

Det är faktiskt bra för mig också, för detta är ett tillfälle då jag inte känner mig påträngande utan istället behövd när jag kommer till min dotter. Men, jag önskar verkligen att ni bodde nära mig eller att jag hade råd med taxi. Men, det är inget att göra åt. Jag måste åka dit. Ja, jag åker kommunalt. Först tar jag tunnelbana från Husby till T-centralen, därifrån måste jag skynda mig till pendeltåget mot Södertälje och gå av vid Huddinge station. Därifrån tar jag buss mot Fruängen hem till er. Allra värst är det sista biten, då jag måste gå från busshållplatsen uppför en lång uppförsbacke.

Jag går upp och klär på mig. Har ingen lust att äta frukost, utan ger mig iväg med klappande hjärta och darrande kropp. Det känns som att jag har jobbat hela natten. Jag är såå trött men fortsätter ändå mot hissen. Sen går jag ner till tunnelbanan, visar biljetten och åker ner i rulltrappan. Det är en lång rulltrappa. Jag står mest men går några steg då och då för att skynda på lite.

Plötsligt ser jag inte det närmaste steget och tar ett större steg och ramlar ner på rulltrappan. Min rullväska fastnar tvärs över trappan. Det är tidigt på morgonen och inte många som kommer eller går förbi. Jag får panik och skriker men rösten bär inte och jag tvivlar på att någon kommer att se mig.

Då plötsligt kommer en färgad man som en flygande ängel och hoppar fem trappsteg i taget mot mig. Han säger ingenting utan tar mig bara under armarna och lyfter upp mig i sin famn och går mot perrongen. Vilken tur. Ett mirakel. Jag tackar honom flera gånger och fortsätter mot tåget och åker hela vägen hem till dig, min dotter.

Jag är hemma hos dig innan klockan sju och du kan gå till jobbet och lämna barnen hos mig utan bekymmer.

Av MH Masomeh 23 aug 2001 15:34