Jag hoppas min dotter blir en hora

Ni som inte har möjlighet till den njutningsfulla tidskriften "Lärarnas tidning" har kanske inte tagit del av Jonas Hållèns laddade artikel som just handlar om användningen av ordet hora. Han menar att ordet nu står för starka tjejer som vågar säga sin mening och som trampar nya vägar i den riktning de vill gå. Vidare säger han att ordet hora kommer att avdramatiseras liksom ordet bög gjorde på 70-talet då amerikanska homosexuella använde det om sig själva, och det rasistiska ordet "svartskalle" som många rapartister med utländskt påbrå har hjälpt till att avdramatisera.

På något sätt tycker jag att Jonas begränsar ordets användning och bortser från att killar kallar varandra för hora, både vänskapligt och mer fientligt, utan att lägga någon egentliga mening i det liksom tjejer kan säga "jävla flata" till varandra och fnittra till. Inte heller beaktar han att i vissa invandrartäta skolor skriker man hellre "din mamma..." än hora till varandra för att reta upp stämningen något.

Häromdagen stötte jag på ett tjejgäng i 15-års åldern som gick armkrok med stora leènden på läpparna. En av tjejerna räknade upp till tre och ropade "say my name" varefter de övriga skanderade "slampa"; tjejen ropade åter "say it again", "slampa" fyllde kören i.

Jag tror att ordet hora är lika avdramatiserat som det är laddat. Det är laddat just för att den är så pass avdramatiserad. Ungarna i skolan säger det titt som tätt till varandra i vänskapligt samförstånd för tiden har begagnat ordets egentliga mening till intet. Men avdramatisering av detta slag kanske inte alltid är det bästa. Någon respekt borde det finnas för vardagligt språkbruk. Ett vokabuläriskt vett och etikett, eller?

En del personer av kvinnligt kön som tidigare velat bli sedda som och kallade för feminister säger nu "hora" om sig själva och varandra. Kanske i ett försök att avdramatisera ordet. Kanske för att ordet hora känns mer provokativ än det urvattnade ordet "feminist". Det finns så många grenar inom feminismen att en del säger sig vara kombinationer av de olika varianterna, en "militant-vegan feminist".

Behovet av att sätta stämpel på sig själv för att visa att man har tagit ställning i jämställdhetsfrågan har alltid funnits, men tycks nu ha blivit ett måste för många. Vaför? Tack för att ni finns kära horor och feminister av alla de olika slag och om ni vill sätta stämpel på mig så kalla mig för humanist, eller möjligen cyklist.

Av Roxanna Rossi 22 aug 2001 11:08