Riktig musik, riktiga musiker, äkta talang

Minns du slutet av 80-talet då Milli Vanilli stilfullt placerade sig på toppen av listorna och lugnt avsåg att sitta kvar där tills kritstrecken i deras kostymer nötts ut? Nu gick det inte som de ville. Det uppdagades att det inte var de snygga cappuccinofärgade grabbarna på skivomslagen som sjöng låtarna. Milli Vanilli tappade de flesta av sina fans över en natt och radiostationerna slutade spela låtarna i protest. Folk blev oerhört arga och upprörda efter avslöjandet att Milli Vanilli var fejk. Men vad är det egentligen som gör oss besvikna när någonting inte är äkta? Varför finns det förväntningar på musik att vara äkta, vad är det egentligen vi vill ha?

I tid och otid diskuteras vilken slags musik och attityd som är äkta, såsom det gjordes i Twisterellas gästbok på internet i början av sommaren. Denna diskussion väckte i sin tur idén till den här artikeln. Tyvärr leder sådana diskussioner sällan någonstans eftersom ingen lyckas ge en beskrivning av begreppet "äkta" som en större grupp människor kan ställa upp på. Att folk ofta inte kan enas om en betydelse tyder på att begreppet i sig är tomt, att ordet inte säger någonting. Den intressanta frågan är inte vad som egentligen är äkta, utan varför vi överhuvudtaget behöver begreppet. Varför är det så viktigt att slå fast att saker är äkta? Eftersom det ändå inte finns någon vedertagen betydelse blir benämningen ett slags skenbegrepp som placeras på saker som någon vill sälja in hos någon annan.

Detta kan grunda sig i att vi som konsumenter, genom att ständigt matas med reklamens säljargument, lär oss att vi vill ha äkta vara. Om vi till exempel köper en dyr märkesvara blir vi besvikna om vi upptäcker att vi istället köpt en kopia för samma pris. Inget konstigt med det eftersom vi genom reklamen fått uppfattningen att märkesvaran har bättre kvalitet och det mycket väl kan vara så att originalet faktiskt har bättre egenskaper än kopian. När vi köper musik finns till viss del samma typ av beteende, men det är mindre förklarligt här eftersom man inte kan mäta goda egenskaper lika lätt. Musik är i mycket högre utsträckning en smaksak och samma enkla kvalitetssamband gäller inte här. Ändå finns en stark kandidat till vad ordet "äkta" skulle kunna betyda inom musik - att det innebär en slags innerlighet, att man är ärlig mot sig själv och att man säger saker från hjärtat.

Flitiga musiklyssnare lär sig raskt av journalister att exempelvis hiphop, rock, singer/songwriter och soul är jävligt äkta. Ordet har blivit till en mall. Äkta har blivit en genre, men det innebär inte nödvändigtvis att man uttrycker mer innerliga känslor där än inom popmusikens många andra genrer. Alla genrer innebär någon form av anpassning. Det finns både tydliga och otydliga ramar som sätter gränser för vad som är tillåtet. Poängen är att alla genrer innehåller vissa mått av att spela med, att lägga sig till med en tillgjord attityd, att posera. Det kan vara lika mycket av en pose att vara en ensam olycklig kille med gitarr, som att vara en tjej som från toppen av all världens listor sjunger om hur mycket hon alltid kommer att älska sin pojkvän. Men vilket brukar anses vara mest äkta? Vad är egentligen fel med att lägga sig till med en medveten attityd?

Om man anammar en konstgjord attityd beror det sannolikt på att man själv vill det, även om anledningarna kan vara olika tjäna pengar, förverkliga ett koncept etcetera. Om man gör någonting för att det är vad man vill göra, oavsett anledning, borde det inte kallas äkta?

Shampoo är lika äkta som Neil Young - om båda dessa gör den grej de vill göra. Men i och med att killar och tjejer som okonstlat rockar med gitarrer, eller soulsångare som sliter lungorna ur sig om kärlek, direkt förknippas med "äkta" får dessa genrer automatiskt ett försprång framför andra. Helt enkelt eftersom äkthet är någonting som är positivt laddat. Men vad ordet äkta tillämpat på musik egentligen betyder är oklart. Att kalla någonting för äkta är, enligt vår mening, att försöka sälja någonting utan hållbara argument. Istället används positivt laddade förutfattade meningar och stereotyper, på samma sätt som inom reklam.

Varför anses ett så pass ihåligt begrepp som "äkta" vara så viktigt? Borde vi inte sluta använda det? Inte bara för att det är tomt, utan även för att musiken som brukar benämnas "äkta" ofta är tråkig, ospännande och idéfattig. Det enda den här typen av musik lever på är att vara del i en genre som anses vara så förbannat äkta. Är det inte dags att låta "fantasi" bli ett viktigt begrepp istället?

Av Mattias Holmberg och Angelica Butura 17 aug 2001 14:55