Storhånglande storasystrar

Några av dessa killar finns kvar utanför vårt tält, och när jag sticker ut huvudet är de genast där:
- Hur många poäng har du? Vi har fem, om du hånglar med oss får du två.

Jag går fort därifrån och möter på min väg en fnissande Katrin. Katrin har hånglat med fjorton och leder tävlingen. För två månader sedan var hon sambo. Ottos syster var för ett år sedan förlovad, med lägenhet, hund och bil. En annan kompis har en så kallad pojkvän hemma som ovetandes väntar på dumpning. Nu är de, som Otto säger, utsläppta på grönbete. Vi har för länge sedan ångrat att vi övertalade dem att komma med. Visserligen var det Otto och jag som uppfann vår hångeltävling, men gamlingarna har inte förstått att det är kvalitet och inte kvantitet som räknas och dehar för länge sedan lämnat den anständiga nivån.

För några år sedan såg vi våra storasystrar som äldre mogna individer att se upp till. Nu har vi förstått att de, som vi länge misstänkt, inte är annat än omogna snorungar som inte fick leva ut sina lustar när de var sexton. Men det är tydligen aldrig försent, och en dum tävling är en bra täckmantel för att få hångla lite. Något att skylla på när man vill pröva på att hångla med en annan tjej, för det är ju faktiskt lite extra häftigt har vi förstått.

Den förre storhånglande, men nu äcklade Otto, åker hem utan att ha hånglat alls. Vi är båda överens om att ingen av 25-åringarna egentligen vann årets hångeltävling. Enligt Ottos och mina reglar får man inte var två om ett hångel, alltså är det inte ok att ställa upp folk på rad för att sedan antasta dem en efter en. Det är dessutom äckligt.

Brunstiga systrar på grönbete borde inse vart hagen slutar eller stanna i sina bås. Några fler hångeltävlingar blir det nog inte.

Av Nana Varg 15 aug 2001 15:14