Mitt liv har inte börjat

15 år. Det är inte mycket. Men det är mitt liv. För mig känns det som mycket. Alla vuxna säger bara att man inte hunnit börja leva än. Men vem bestämmer när man börjar leva? Börjar man inte leva vid födseln? Räknas inte det nyfödda barnets liv som ett? 15 år har gått. Fort går dem, för fort. Man vet inte om man är barn eller vuxen. Ena stunden SKA man vara vuxen och andra stunden barn.

Det är jobbigt att försöka va något man inte känner sig redo för. Man hinner inte vara barn färdigt innan man helt plötsligt ska vara vuxen. Alla vänner bara klagar, de är för tjocka, för smala, pojkvännen är inte som de vill, deras barnbidrag räcker inte till, de deppar över inget. Vad har de att deppa över? De klagar över saker som är så.oviktiga. Det finns barn utan hem, utan föräldrar, utan något. Men klagar de? Det är tröttsamt att vara den som ska vara stark.

De ringer och talar om hur dåligt de mår, hur värdelösa de känner sig, men ingen frågar lyssnaren. Hur mår du? Har det hänt nåt på sista tiden? Är det nåt DU vill prata om? Nej.man ska bara lyssna, lyssna och vara förstående, stark och tröstande. Men det blir fullt. Man är på väg att spricka. Huvudet dunkar, man får huvudvärk, ont i magen och tårarna forsar men utan att man vet varför eller vad man ska göra.

Allt detta på grund av att man ska vara stark. Att vara 15 är svårt. Man ska vara tuff, inte visa känslor, inte sticka ut. Tycka som alla andra, göra som alla andra, se ut som alla andra. Veta sin plats. 15 år. mitt liv har ännu inte börjat.

Av anne persson 15 aug 2001 17:32