Ronald McDonald har lurat oss alla

Alla vet om det men ingen tycks ha ork att göra någonting åt det.

Jag talar förstås om människors förhållande till McDonalds. Det spelar ingen roll vart vi än i världen vänder, vår lycka står alltid i McDonalds händer. Vad är det som gör att folk, oavsett tidpunkt, dag och väder köar till förbannelse för att få sig en grådassig, fabriksstöpt burgare, tillagad utan någon som helst känsla? Ingen gör sig besvär att tänka längre än ögat når, och man behöver inte förflytta sig många meter i någon stad innan en McDonaldsrestaurang dyker upp. Snällt och lydigt styrs stegen dit, ty det multinationella företaget har lyckats med sitt koncept.

Det finns egentligen ingenting som är bra med McDonalds. De uppfyller inte ens kravet på att servera maten snabbt. Köerna ringlar extra långa vid lunch- och middagstid, för att inte tala om på helgerna. Då är det rena dagisverksamheten på samtliga restauranger. Överallt sitter barn med föräldrar som indoktrinerats av den smaklösa reklamen, vars budskap lyder att en bra förälder förgyller sitt barns tillvaro med ett "Happy meal". Som tur är är spyor och kanyler för länge sedan bortstädade från föregående kvälls totala misär. McDonalds invaderas då av hundratals onyktra själar som med tom blick tuggar burgare med öppen mun.

Bland röda brickor och McFlurryrester på golvet skyndar sjuttonåriga slavarbetare förbi med skurhink i högsta hugg för att försöka upprätthålla någon slags ordning. Bakom kassorna står övrig förtryckt personal på rad i rangordning och tar emot beställningar, i en inte alltför förtroendeingivande skärmmössa. Rödrutig skjorta värderas högre än blå, och med sitt namn på guldbricka kan man vara stolt. De som inte ens tillåts svabba golvet i familjen McDonalds hierarki, får nöja sig med att spritsa ketchup mellan två brödskivor dagarna i ända. Om man tittar riktigt noga finner man dessa undangömda arbetare i en osynlig tillvaro någonstans mellan milkshakemaskinen och fritösen.

Även miljön blir lidande av restaurangkedjan som anammat prasselpapper, sugrör och engångsmuggar till alla måltider. Källsortering hit och källsortering dit, när inte ens personalen tycks bemöda sig om att lägga avfallsprodukterna rätt, varför skulle då matgästerna göra det?

McDonalds lider av ett storhetsvansinne utan dess like och skyr inga medel för att gå med vinst. För ett tag sedan upptäcktes det att leksakerna som medföljde i Happy meal innehöll miljöfarliga batterier. Grattis till det barn som pillar sönder sin självgående Snobben och stoppar batteriet i munnen. Avslöjanden om regnskogsskövlande och barnarbetare, i kombination med hälsomyndigheternas prickning tycks inte spela någon roll. En Värdemeny är trots allt en Värdemeny.

McDonalds är ett kränkande företag för så väl medarbetare som kunder. Ändå är det få som bojkottar det. Utan att ens reflektera över det står man där i kön till gourmetmatens avbytarbänk. På stående fot slänger man i sig ljumna burgare med obligatoriska pommes frites och sugrörsläsk, medan kroppshyddorna växer i kapp med burgarkedjans konto. Det är dags att mänskligheten vaknar upp ur detta kollektiva vakuum. Vem vet hur det kan gå annars, om våra sinnen är så lättpåverkade att vi hängivet låter oss manipuleras av ett gult M mot röd bakgrund, medan han med rödkrullig kalufs hånflinar åt oss.

Av Jenny Danielsson 13 aug 2001 13:43