Med benen sedesamt i kors

Det dramatiska håret var resultatet av en av mina mer misslyckade hemfärgningar och jag ville egentligen inte kännas vid det, men bar eländet med stolt nacke. På så sätt är det ingen som vågar skratta. Tvärtom har det hänt att tjejer frågar vilken frisör jag går till.

Mia Andersson på arbetsförmedlingen tycktes dock vara av den hårdföra typen, som har sett det mesta. En datorskärm kastade reflexer i hennes fyrkantiga glasögon så att det var omöjligt att tolka hennes blick.

- Jaha du, hur var det här då? frågade Mia, mer som en förhörsledare än en karriärskonsult. Vi är nog många som när våra hemliga drömmar.
- Du har många strängar på din lyra. Erfarenhet som marknadsföringsassistent, en examen i arkeologi och goda kunskaper om Internet. Vad vill du helst göra?
- Ja, helst vill jag inte arbeta alls, men jag behöver pengarna, svarade jag med större uppriktighet än som strängt taget var nödvändigt.
Mias haka föll för ett ögonblick. Jag hade redan blivit korsförhörd om min kompetensprofil, sociala intelligens och andra floskler av fyra rekryterare. Man blir trött på att rabbla upp standardsvaren efter ett tag.

Egentligen vågar jag inte svara så där kaxigt, men ibland gör jag det ändå. När jag var tio år, gick jag upp i den fyra meter höga trampolinen på badhuset. Jag tittade ned, fick svindel och var övertygad om att jag skulle dö om jag hoppade. "Jag törs inte, men jag gör det i alla fall", tänkte jag och kastade mig ut i intet. Att våga dö är att våga leva, skulle kanske min syster Solveig ha uttryckt det.

- Hur kommer det sig att du kan göra hemsidor? frågade Mia. Det ser inte ut som om du har någon utbildning som har med det att göra...
- Det började med att jag gjorde en hemsida om kaktusar.
- Kaktusar?
- Jo, det är ett intresse jag har, sa jag, som i förbigående. I själva verket är jag så fascinerad av kaktusar att Julia brukar säga att jag är att betrakta som lätt störd och penisfixerad. Och visst, jag förstår att det kan verka konstigt att jag blir upphetsad av namn som Aporocactus Martianus och Pterocactus Reticulatus.

Min kärlek till kaktusar började med att min kusin skulle flytta från Östersund och frågade mig om jag ville ha en blomma. Denna "blomma" visade sig vara den fulaste ökenväxt jag någonsin sett, en stor, grågrön, spretig och vresigt taggig kaktus som böjde sina slaka armar i något som såg ut som en bild av vegetabiliskt lidande. Mamma ville kasta den, men jag tyckte ju om min kusin och lät kaktusen stå i mitt sovrumsfönster. Vi kom bra överens, den krävde inte mer än de sporadiska vattenskvättar som jag då och då kom på att den skulle ha. Så småningom sköt den små skott. På sommaren när jag kom tillbaka från två veckor på landet, trodde jag inte mina ögon. Kaktusen var dold under ett töcken av blommor som slog ett fyrverkeri av mörkrosa färger rakt i synen på mig. Öknen blommade i mitt fönster och från den stunden var jag såld. Vem behöver teve när det finns kaktusar?

- Efter det gjorde jag en hemsida åt en kompis som är fotograf och hon var helnöjd, fortsatte jag. Det var väl det viktigaste jag åstadkom för turistbyrån också. En ny hemsida.
- Det verkar som om du har gjort många olika saker, utan någon speciell inriktning, tyckte Mia.
- Faktiskt är det ingen större skillnad mellan att skriva en uppsats, koda en hemsida och göra en marknadsföringsundersökning, sa jag.
- Du får det att låta enkelt, sa Mia. Skulle du säga att du är kreativ?
Ungefär som att fråga mig om jag är kåt. Å andra sidan kan kåthet resultera i ett fylleknull likaväl som en erotisk olympiad. Om man ens lyckas få till det. Jag menar, kreativitet i sig är ingen garanti för att man får bra idéer. Eller att man tror på sina idéer för den delen.
- Det är många som säger det, svarade jag dygdigt, fastän jag gärna skulle ha kommit med något roligare.

- Varför sa du upp dig från ditt gamla jobb? Du hade haft det i knappt ett år.
- Det var av personliga skäl, svarade jag innan jag fortsatte med den officiella och lika sanna förklaring som jag hade gett de andra.
- Faktiskt trivdes jag hyfsat, men det var inte så bra betalt. Inte för att lönen är allt, men det var en projektanställning och inget vidare utgångsläge för att spara ihop pengar till en resa till Guatemala.
Då tog Mia tog av sig glasögonen och jag blev häpen över att det fanns en tjej med livliga, leende ögon under dem.
- Ska du till Guatemala? Jag var där på semester i somras! En fantastisk plats, men inte helt trygg för turister.
- Det vet jag nog. Min syster försvann där för elva år sedan och det är ingen som vet vad som har hänt henne.

Det blev inga fler standardfrågor. I stället pratade vi om mayaindianer, ruinstäder, befjädrade ormar och närgångna insekter tills min tid var ute. Innan jag gick, lovade Mia att hon skulle kolla om det inte kunde finnas något lämpligt vikariat för mig. Vi pratade till och med om att träffas någon dag och fika, men Mia föreslog att vi skulle vänta tills jag var igång med ett arbete. Man kan träffa på fränder där man minst anar det!

Jag promenerade från centrum till min morbrors lägenhet vid Mariatorget, ett riktigt lyxläge, särskilt med tanke på den skriande bostadsbristen i Stockholm. Morbror Anders sambo var död sedan ett antal år tillbaka och han hade behållit lägenheten tills vidare. Nu hade "tills vidare" hunnit bli femton år. Det var en bra bit att gå och Marcus dök upp i tankarna med det där retsamma smilet som jag hade lärt mig att både älska och avsky. Så fort jag släppte taget om förnuftet, saknade jag honom verkligen. Jag tänkte hungrigt på kärleksförklaringar och smek, men påminde mig själv om hur jag ansträngt mig för att förstå mig på hans fotbollsintresse utan att lyckas, att han hade ett överdrivet behov av att befinna sig i centrum för all uppmärksamhet, samt att han hade en irriterande ovana att tömma mitt kylskåp på allt ätbart när han kom på besök. Till slut lyckades jag bli så arg på honom att jag raderade hans nummer från mobilen. Så där, nu skulle jag inte lockas till patetiska återfall i första taget.

Fasaderna på Mariatorget var indränkta i eftermiddagssol och träden var iförda just sådana färger som ser fantastiska ut på träd, men får mig att se ut som om jag har gulsot. Det började bli kyligare och folk hade börjat skyla sig i ylletröjor och jackor. Själv hade jag en rock av rödbrun mocka som nådde nedanför knäna, inköpt i Paris tre år tidigare och en trognare följeslagare än Marcus.

Morbrors lägenhet låg högst upp i ett femvåningshus, en liten sextiotalstvåa med trägolv. Syrran hade bott här i några dagar också, men hon flyttade härifrån när hon träffade en kille. Det var en trevlig lägenhet. Tapeterna med näckrosor i gult och grönt och de kaffebruna möblerna var så pass gamla att de började se moderna ut igen. Morbror Anders hade varnat mig för att jag inte kunde stanna i mer än två veckor, för typiskt nog hade han nyligen skrivit på ett kontrakt för att hyra ut den åt en pendlande affärsman. Jag hoppades att jag skulle hinna hitta en andrahandsbostad och ett jobb innan dess.
- Man vet aldrig när grannarna börjar lägga sig i om att lägenheten står tom, så det är bara bra om det är lite liv och rörelse, hade han sagt. Fast var försiktig med gasspisen, den är lite nyckfull.
Jo, det var den allt, när jag kom hem från besöket på arbetsförmedlingen, gjorde jag ett försök för att rosta bröd på grillen och svedde nästan bort ögonbrynen. Tur att man har bra reflexer.

På kvällen tog jag ett långt bad och passade på att ha det skönt med duschen. När jag var elva och började bli lite mer intresserad av killar, berättade Solveig för mig att duschmunstycket är bra till fler saker än att hålla sig ren. Givetvis satte jag igång med att experimentera i badkaret så fort jag var ensam. Först var det mest kittlande, men sedan blev jag totalt överrumplad av min nyväckta lust. Det skulle dröja många år skulle innan jag fick lika mycket utbyte av en kille som av duschen. Jag tänder fortfarande på varmt vatten. Det borde verkligen finnas ett kapitel med onanitips för flickor i skolböckerna, för det är ju inte alla som har någon som Solveig.

De följande dagarna gick jag i ide och hoppades att någon av jobbagenturerna skulle höra av sig. Jag pratade i telefon med Julia och försökte njuta av att vara singel men kände mig mestadels ensam och eländig. Som ett tecken hittade jag en choklad på Hemköp med namnet Maya Gold, en mörk variant som var bra att ta till som ångestdämpande medel. Efter en vecka började jag nästan njuta av min nya tillvaro som bohem. Jag köpte en mörkröd toning och färgade om mitt kycklinggula hår. Gick till frisören och kom ut med en ny, punkig frisyr. Då ringde Marcus på mobilen och sa att han hade ångrat sig. Igen.

- Luna, jag saknar dig. Jag är en idiot, men du älskar mig, det vet jag. Vi kan väl träffas och se vad som händer?
-­ Nej, sa jag. Jag vet redan vad som skulle hända och det vill jag inte. Förresten vet du inte var jag är.
­- Jo, det vet jag visst. Jag ringde din pappa och han gav mig din adress.
­- Marcus, jag behöver vara ifred. Och jag har kommit fram till att vi ändå inte passar ihop.
­- Det vet du att vi gör, sa Marcus och jag kunde höra ett fräckt leende i luren.
- Jag vill hitta någon som är mer som jag är, som inte är totalt andefattig och glor på fotboll på söndagar.
­- Testa med Julia då, sa han surt.
­- Det kanske jag gör också.
­- Luna, du fantiserar jämt. Du kommer aldrig att träffa en kille som är som du vill ha honom.
-­ Jag har kommit fram till att det är ett ganska bra alternativ att vara utan.
-­ Tack för den du. Men jag vet att du kommer att ändra dig. Jag kommer och hälsar på, vad du än säger.
­- Gör inte det. Det blir bara komplicerat. Och du kommer att bli förvånad, sa jag innan jag la på.
Då hade jag ändå ingen aning om precis hur komplicerat mitt liv skulle bli.

Kapitel 2 av Inget jävla lösnummer

Av Jorun Modén 13 aug 2001 09:24