Jag, en storstadsrasist?

Sitter på tåget Stockholm-Lund natten mellan lördag och söndag. I samma sittgrupp som jag sitter en kille och en tjej och pratar. Då jag är trött och vill sova blir jag tacksam när de tystnar efter ett tag och killen frågar om han kan låna min Expressen. Visst, säger jag och sluter ögonen.

Precis när jag håller på att somna börjar de prata igen. Och nu är jag tvungen att lyssna. Killen har läst artikeln om den transsexuella femtonåringen som vill byta kön från man till kvinna. En artikel som gjorde mej väldigt glad och optimistisk när jag läste den, över att det finns så modiga människor som vågar stå för vilka de är. Men här sitter nu dessa unga människor, bara ett par år äldre än jag själv, och börjar utbyta de mest stenålderskonservativa fördomsfulla otäcka åsikter om avvikande sexualiteter.

Killen yttrar den överraskande repliken "Jag tycker inte om homosexuella män. Men alltså, två tjejer, det är helt okej." Medan tjejen kommer fram till den djupa analysen att "det är konstigt, onormalt, jag förstår det inte".

Helt plötsligt har de förvandlats till monster. Jag blir rasande över hur de vågar sitta där och döma ut människor som inte är som de, hur oerhört lätt det är när man själv mer eller mindre tillhör den godtagbara normen ok då, hon är kvinna och han är från Bosnien, men de är båda unga, friska, starka, uppenbarligen heterosexuella, svenska medborgare med fast inkomst att bara känna att så länge man själv inte blir utsatt så är allt lugnt.

Jag önskar att de ska ramla av tåget. Jag sitter där och tänker nu, nu, nu öppnar jag ögonen och ger mej in i diskussionen och förklarar för dem hur inskränkta och fördomsfulla de är, hur fel de har, hur alla människor har samma värde oavsett sexuell läggning, hudfärg, politisk och religiös åskådning, osv osv - är det egentligen nåt man ska behöva upplysa vuxna människor om i våra dagar??? Jag kan inte låta dem sitta och utbyta sin människofientliga propaganda och hålla varann om ryggen, nu nu nu säger jag till dem.

Men samtalet har redan börjat glida över på annat och stunden är förbi. Jag säger ingenting och har ingenting sagt. En kvart senare går de av, i Norrköping.

Och där och då kommer jag på varför jag är en sådan storstadspatriot, varför jag aldrig i livet skulle vilja bosätta mej permanent någon annanstans i Sverige än i Stockholm, möjligen Göteborg eller Malmö. Därför att i storstaden finns mångfalden och därmed en ökad tolerans för olikheter. I stan finns alla typer av människor och där är vi mer vana.

Om man i en stad på 1 000 invånare är kufen som alla känner till hittar man i Stockholm procentuellt sett minst 1 500 likasinnade. Här försvinner man i mängden, slipper känna sej som ett freak, slipper sticka ut.

Nu menar jag inte att alla utanför storstäderna är fördomsfulla och inskränkta, att påstå det vore att vara det själv. Men jag har ändå stött på förhållandevis mycket intoleranta, rasistiska och konservativa åsikter när jag varit ute i landet, tillräckligt mycket för att bli avskräckt.

Jag vill liksom inte bosätta mej någonstans där jag tvingas gå tillbaka flera år i diskussionsnivån, där en invandrare fortfarande kallas för svartskalle eller neger när de uttrycken försvunnit och bannlysts för länge sedan där jag kommer ifrån.

Det handlar mest om att jag vill att jag och mina vänner och bekanta ska kunna känna oss trygga i oss själva, veta att vi får vara som vi är och ändå bemötas med respekt. Jag kanske inte alltid kommer vara en vit, svensk, välbärgad, heterosexuell kvinna och då vill jag att det ska vara okej och att jag ska accepteras för den jag väljer att vara.

Jag ångrar djupt att jag inte öppnade käften där på tåget. Jag hade säkert inte kunnat ändra deras inställning men jag hade åtminstone gjort en markering att deras synsätt inte är okej och kanske fått dem att tänka till lite grann. Nästa gång, nästa gång, nästa gång ska jag fanimej säga ifrån.

Till dess kan jag bara hoppas på att någon därute som läst den här artikeln blivit inspirerad att själv säga ifrån vid liknande tillfälle, och då har vi ju i alla fall hamnat på plus minus noll...

Av Gunilla Jägeberg 07 aug 2001 14:42