Jag är skrämmande

Det handlar om tre saker.

1 Vilka signaler sänder du ut till andra människor?
2 Vilka signaler vill du sända ut till andra människor?
3 Hur uppfattar du dig själv?

Jag skrämmer människor. Jag är högfärdig och kylig och i vissa lägen även aggressiv. Det är den uppfattning många får när de träffar mig första gången.

Efter en rundringning till alla mina vänner svarade båda två att det inte är med sanningen överensstämmande. De som känner mig tycker inte att jag är vare sig det ena eller det andra. Då är ju frågan vilket beteende jag har och vilka signaler jag skickar ut som gör att många tydligen får samma, något snedvridna, uppfattning efter att träffat mig för första gången.

En amatörpsykologisk analys säger att jag upplevs som hotande mycket på grund av att jag tar stor plats på jorden. Jag är lång, längre än de flesta, och har aldrig försökt dölja detta genom att kutryggig gå runt och se ut som en gam med kraftig baksmälla eller på annat sätt göra mig mindre. Förminska mig själv har jag endast gjort psykiskt, aldrig fysiskt. Tvärtom har jag en bra hållning och en förkärlek för höga klackar vilket gör att jag ofta är närmare en och nittio när jag vistas ute bland folk.

Det, i kombination med att jag nog utstrålar en viss självsäkerhet som jag absolut inte har täckning för och klär mig på ett visst sätt, gör att jag framstår som farlig och otillgänglig.

Första gången jag fick höra detta var sista terminen på gymnasiet när under ett icke oansenligt inflytande av alkohol, alla sanningar skulle fram. Det var ingen som sa det till mig direkt, men som vanligt - good news travels fast - dröjde det inte länge förrän jag fick höra att många undrade hur någon kunde vara vän med mig, jag som var "så fruktansvärt självupptagen att hon inte ens hälsar." Detta från människor som aldrig växlat mer än tre ord med mig.

Men å andra sidan hade de i sin tur kompisar som låst in mig på toaletten vid aulan så de tyckte kanske att det räckte att för att göra en rättvis bedömning av hur jag var som person. Vad de såg som högfärd var i själva verket rädsla. En missuppfattning som inte är alldeles ovanlig, men det är ingen ursäkt, möjligtvis en dålig förklaring, till mobbing.

Vad man i allmänhet, och jag i synnerhet, än har för åsikt om utseendets betydelse så är det självklart av största vikt när man träffar någon för första gången. Givetvis dömer jag också människor efter att bara kastat en blick på dem. I nio fall av tio är jag efter ett tag tvungen att ändra mig eftersom jag urskillningslöst sågar folk direkt om jag tycker att de gör/säger/har på sig något som inte passar mig. Men, som sagt, nuförtiden ändrar jag mig iallafall. Jag tvingar mig själv att tänka efter och omvärdera. En inte alldeles enkel procedur som har tagit mig många år att utveckla. Men det har betytt ett stort steg för mig och ett gigantiskt steg för mitt sociala liv, i positiv bemärkelse.

Frågan är väl snarare om "what you see is what you get" verkligen existerar. Finns det folk som inte har fler sidor än den som de visar när de träffar nya människor? Säkert. Men det verkar ju astrist. Bättre att bli överraskad, oavsett om det är i positiv eller negativ riktning.

För att återgå till inledningen:

1 Det har vi redan klarat av. Jag är tuff och självsäker.

2 Ja, det är det som är kruxet. Jag är ju extremt osäker och VILL ju vara tuff och självsäker, så vad gnäller jag för?

3 Se ovan. Extremt dåligt självförtroende. Även när jag får komplimanger och positiv uppmärksamhet så kan jag inte riktigt ta det till mig. "Ja, ja det säger de nu, men de ändrar sig säkert. Tänk om jag inte skriver lika bra nästa gång eller råkar ha fula kläder nästa gång vi ses."

Men jag ska inte gå omkring och tro att jag är förmer än andra. Om jag har vett att ändra åsikt så måste ju andra också ha det. Så gott folk, var inte rädda för mig, jag är inte farlig. För hur jag än ser ut och vad jag än säger så ska ni veta en sak och det är att under den iskalla ytan klappar ett hjärta av sten.

Av Kajsa Kallio 02 aug 2001 14:42