Att ta det piano

Jag klämmer allt hårdare om mitt säte, där längst bak i bussen. "All I really want to say. You´re the reason I want to stay". Det verkar som ingen hör mig. Eller så tycker de att det är så pinsamt, att de fäster blicken långt långt fram. Jag skiter fullständigt i vilket. Skulle de höra vad jag hör, skulle de också stämma in bakom bandet. "Dont change your plans" är det mest fantastiska från Ben Folds fives underbara låtskatt. Trion, som gick skilda vägar förra året, hann bara släppa tre album. Men melodierna kommer aldrig lämna oss.

1994, när gitarrdriven ångestrock stod på agendan, slog sig Ben Folds, från Carolina USA, istället ned vid pianot. Tillsammans med Darren Jessee trummor och Robert Sledge bas hammrade han ut 95-års självbetitlade debut. Hjärta och hjärna. Självklara melodier och briljanta texter. Efter flitigt turnerade med en hög energisk show, blev powerpop-trion inför uppföljaren "Whatever and ever, amen", flyttade från lilla Carolina records till större EPIC.

Jag har själv aldrig landat efter "Whatever and ever, amen". Bedömmer man favoritskivor efter speltid, så ligger den inom topp tre. Bandets låtskrivande och sound utvecklades i helt rätt riktning, rakt upp i pophimlen. Med "Brick" fick gruppen en mindre hit och "Evaporated" spelades i ett Dawson Creek avsnitt. En avskedsscen blev plötsligt så där sentimentalt perfekt som de alltid ska vara. Hjärta och hjärna rakt igenom.

Ben Folds five tredje och sista ? album, "The unauthorized biography of Reinhold Messner" släpptes 1999 och krönte gruppen som en av 90-talets grymmaste formationer. "Stort" var arbetsnamnet och den innehåller mer komplexa arrangemang än de tidigare skivorna. Utan att rubba för mycket av den ursprungliga känslan. "Mess", "Magic", "Army" och naturligtvis "Dont change your plans" är verkligen att avsluta en karriär på toppen.

Så vad händer nu? Ben Folds fyller 35 år den 12:e september och dagen innan ska ett solo album släppas. Darren Jessee och Robert Sledge har nya grupper och projekt på gång. Samtliga är så talangfulla att varje steg kan vara intressant att följa.

Ben Folds pianospel har gjort att jag anser att detta instrument är det ultimata, tills jag överbevisas av något annat geni. Aldrig låter en melodi så självklar som på ett piano. Inget kan härma tårar som faller, lika tydligt som ett piano. Kritiker som ser trion som en smårolig bisats och hänvisar till låtar som "Song for the dumped", "Underground" eller "Battle of who could care less", släpper vi av på andra sidan staketet. Hjärta och hjärna var det. Kliv in i en värld du aldrig kommer lämna.

Av Krister Eriksson 01 aug 2001 14:11