Skara runt på 3 veckor

Vaknar fredagmorgon klockan 7. Tungt huvud, glömt ta av linserna. För vilken gång i ordningen har jag glömt. Försöker summera ihop gårdagen. Få se nu, 500 kronor Royal på en-kronas, 300 kronor Corner... och så femhundra in på Roger Grundin. Livet leker. Hmm, och så var det Puben också ja... Bäst att kolla om det gick med vinst. Joo. det gjorde det.

Ner till 7-11, tänder en cigg på vägen... funderar på varför jag inte är på gott humör. Visst ja, "E.". Gått snart tre månader nu och ständigt dyker hon upp. Senast i onsdagkväll. Samlings-cd:n jag hade anklagat henne för att fabulera ihop fanns. På Puben av alla ställen: "Perfect day", utslitna "Walk...", "I wanna be black", "Lisa says" och som avslutande nr. 23, "The last shot". Tillräckligt skäl för att skicka ännu ett i raden av ursäktande men ovälkomna mail i alla fall. Stackars "herr kommisaar" säger jag bara, var hamnar det i straffskalan jämfört med att hota att skicka två stycken Dylan-biljetter anonymt?

Den söta flickan på 7-11 kommenterar mina rödsprängda ögon. Hon tipsar om några droppar som modeller använder. Jag köper stor kaffe, fralla och juice. Ger henne en komplimang för hennes fina, bruna ögon. Borde sagt vackra, tänker jag och går ut och sätter mig i solen. Bestämmer mig för att inte skriva något idag utan skicka nått från byrålådan. Tar en cigg till, går hem igen, ändrar små bokstäver till stora och byter ut den värsta "stream of consciousnessen" till direkt anföring. Och ändrar några namn och detaljer... man är ju inte nån Carina Rydberg... inte än i alla fall. Går in på nätet och skickar iväg det.

Funderar på om man ska skrivskydda cookie-filen, fixa med ip-numren och knacka ner nått slags program så att min Jocke Berner-limerick går i topp innan den första augusti. Låter tanken bero när jag ser artiklar om rubriksättningsprivilegium, artiklar av typen "jag är visst inte oseriös", recensenter som anklagar varann för att tycka fel och rubriker av typen "Rakat, en trosfråga?".

Klockan blir åtta, kilar ner till den seriösa spelbutiken. Köper Travronden, GT och Hi-fi news. Fikar på den soliga sidan, läser, dricker kaffe, röker. Går upp, spelar lite... Vinner några tjugor och så hem för att slappa. Novellen har inte kommit in men jag har fått ett mail. Det var rubriken det gällde: "SOSSEPAMP KÖRDE ÖVER KATT" dög inte, den saknade samband med innehållet och redaktören ber mig ändra. Funderar ett slag på "Blåst på tio papp" eller att försöka förklara vad satir är för något men ändrar till originaltiteln, nästan i alla fall.

Efter ett tag kommer datorfånen till kompis upp, han är väl uttråkad som vanligt och vill ägna sig åt kafédiskussioner istället. Han har köpt en undermålig digitalkamera för en tusenlapp som jag bett honom ta med. Jag säger att kaffesmaken står mig upp i halsen men vi går ner till Fiket ändå. Tar en Café Latte mot mina principer för att slippa påtåren och en panini. Efter ett tag ber jag honom ta några bilder som jag ska skicka till en beundrarinna i Närke. Vi går en sväng för att hitta andra bakgrundsmiljöer. Han lovar att maila bilderna rätt snart.

Jag går hem, slöläser lite, slumrar. Jag ska träffa Sam klockan tre. Sam, iranier. Han ser ut som en blandning av Gregory Peck och en ung Adonis ungefär. Totalt oemotståndlig. Lika sliten som en inplastad vinylskiva. Lika arbetsskygg som jag, lika spelgalen. Han har karaktär och spelar för småsummor men makterna har varit elaka mot honom. Spelat honom ett spratt. Dom har utrustat honom med något slags "varsel". Fast dom behåller alltid något: det sista numret, en av hästarna eller en av matcherna. Försöker han få fem rätt på Bollnäs så hittar han den svåraste hästen på sitt tolvkronorssystem: "sammma baana heeela tiden... micket viktig...". Men åker ut på sin spik i lopp ett. Eller om han plitat ner en krumelur på en totalt omöjlig kuse i mitt Åmålprogram. Jag förhandlar mig till att vi ska spika Björn Goop istället. Vi sitter på Pubens uteservering och jag går in för att kontrollera text-tv:n. Och kommer ut med ett fånigt flin på läpparna.
- Den vann vaaa? Jag saaaa till dig heeeela tiden. Samma kouusk, alltid... Micket viktig.

Sen är det bara synd att man inte har en helikopter så man kan ta sig till Åmål för resten av loppen är det likom ingen spänning kvar i. Värst är det på fotboll och ishockey makterna har inte lärt sig bandy än riktigt. Spelar han tre matcher får han två rätt, sex matcher fem etcetera. Ibland lämnar han in en sexling med bara kryss för att jävlas liksom.
- Tyvärr, Sam. Femtitusen gånger är för högt, säger expediten då.

Sam struntar i en match, Lazio slår Verona i italienska cupen som väntat. Med 5-0. Men i dom andra matcherna blir det oavgjort. Utom i den sjätte då. Där blir det snöstorm eller ospelbar plan av nån annan anledning. Troligen hade makterna aldrig ens tänkt att den skulle spelas.

Svåraste spelet tycker Sam att lotto-express är. Han tittar på skärmen några omgångar. Ser ett för oss andra dolt mönster i dragningen. Sen fyller han i en bong och lämnar in. Dom numren han först plitade ner sitter alltid klockrent. Sen blir det värre. Har han tvekat mellan två kommer alltid det andra numret upp. Nån gång kan han vinna ett frispel men det är mest ett tecken på att nån långbent, fullblodsliknande sak just passerade förbi på trottoaren.
- Micket svåart spel. Micket, micket svåaart, avslutar han besviket och drömmen om ett liv i Provence skjuts upp ännu en dag.

När han pratar persiska i sin mobil händer dock något. Han får något skärpt i blicken och man börjar undra vad det var för fyraårig militärutbildning han gick i sitt hemland.

// forts följer... då blir rubriken förklarad.

Av Carl johan Mårtensson 31 jul 2001 10:00