Kärlek, stryk och atombomber

De händelser som jag berättat om i "Överläraren" kommer jag inte ihåg att vi pratade om hemma. En lärare var en viktig person med ens framtid i sina händer. Det gällde att få bra betyg så att man kunde "prova in till stan" det vill säga real-skolan.

Mina föräldrar slog mej aldrig, men mor hotade mej då och då med mattebankaren. Jag hade kamrater som fick stryk hemma för att dom fått stryk i skolan. "Lite stryk har ingen dött av".

En av de historier som vi gång på gång berättade på dass var den när skräddarens påg skulle få smaka rotting-en. Överläraren tvingade in hans huvud mellan sina knän så att det var fritt fram att banka ändan gul och blå samtidigt som han hade pågen i ett skruvstäd.

Den här pågen var stor och tänkte inte foga sej. Han reste sej upp varvid Överläraren flög ner i en papperskorg med huvudet före. Det är dagsens sanning, som vi sa på den tiden.

Jag kom in vid samrealskolan i stan och där började nya äventyr.

En vanlig morgon efter en dag då jag spelat sjuk och fått mor att gå ner till kiosken och köpa Seriemagasinet, och den där lilla västerntidningen som jag glömt namnet på, kom jag med andan i halsen till busshållplatsen vid kyrkan. På
långt håll hörde jag Eva väsa till de andra.

"Jag undrar vad han ska hitta på för förklaring till varför han inte var i skolan igår."

Jäkla apa, tänkte jag och henne ska man va kär i.

Jag hade stannat hemma för att jag var trött på skolan och alla lärare som inte förstod att ett geni som jag inte behövde följa med på deras tråkiga lektioner eller svara på enfaldiga frågor.

När jag insåg att mor hade en sån där morgon då hon var lättlurad simulerade jag halsfluss genom att prata hest och yra så där lagom. Mor svalde det hela ojande sej över risken att bli smittad. Jag såg min chans till en behaglig dag på mitt rum, så jag föreslog med min hesa röst att jag skulle stanna där för att inte smitta henne.

Detta gav mej en hel del poäng och en klapp på kinden. Uppmuntrad av framgången vågade jag kvida fram att det var trist att vara sjuk, men att det kunde underlätta om jag fick lite varm chocklad och några tidningar.

Anledningen till att jag denna morgon,dagen efter mitt "insjuknande" var på väg till skolan berodde på att jag blivit mer och mer ouppmärksam på mors tillstånd. Jag insåg för sent att hon åter var min vanliga misstänksamma mor.

När jag vid den tidpunkten på dagen då det var omöjligt att skicka mej till skolan släppte loss i Ernie Englunds "Crazy man crazy", slängde mor upp dörren till mitt kaotiska rum. Hon avbröt mitt vrålande med sitt och drog de gamla vanliga fraserna om att man skulle skämmas och få betala med sina lögner på en barnuppfostringsanstalt.

"Jag var hos Doktor Berg och tog sprutor för jag skall åka till Afrika", sa jag till mina kamrater. Det var delvis sant fast det visste jag inte då. Jag åkte till Afrika tio år senare.

"Han är sjuk", viskade Eva fullt hörbart. Hon hade tydligen inte hört när mor skrek ut över byn att "pågen är frisk". Far hade tagit mej i försvar antagligen för att reta mor.

"Koncentrera dej på ditt eget försvar", skrek mor till far. Vad hon menade med detta är en helt annan historia.

PÅ väg till skolan satt alla på bestämda platser i bussen. Gud nåde den som försökte sätta sej i baksätet. Där skulle en äldre påg från grannbyn sitta och hålla hov. Han blev sedermera hög chef på ett rullande företag. Mer vågar jag inte avslöja om denne uppfinnare av mobbning. Han kanske fortfarande är verksam med sina hästabett.

I sju kilometer bad man till Gud, som man vid den tidpunkten i livet fortfarande trodde på, att han Gud skulle ta död på Gusten, eller åtminstone ge honom en sjukdom som varade så länge man själv gick i skolan.

Varje morgon steg Gusten flinande på bussen och förpassade ens gudstro längre och längre bort. Vad Gusten inte visste om hästbett och andra plågsamheter var inte värt att veta. Han höll oss mindre pågar i ett skräckregemente.Det är otroligt att man överlevde.

"Och du är frisk igen?", sluddrade vår rödmosige historielärare. Ja, men inte du tänkte jag där jag satt och funderade på hur jag skulle undvika att dö av tråkighet.

Ett sätt var att titta på Pia som jag visste tyckte att jag var rolig. Min telepatiska förmåga fungerade även denna dag. Pia vände sej om log som bara hon kunde. Jag kände mej uppiggad och försökte komma på ett sätt att imponera på henne och samtidigt reta Eva.

Jag hade till hjälp en mycket utvecklad krativ förmåga långt innan det ordet föll offer för missbrukning. Denna förmåga gjorde att jag som straff förpassades till korridoren utanför klassrummet. Till min förskräckelse fick jag se att vår fruktade Rektor var i antågande. Det grå, småkrulliga bakåtkammade håret matchade den lika grå kritstrecksrandiga kostymen. En röd fluga kunde få en att tro att det fanns något vänligt hos denne man, men om det fanns så fanns det inte i min närvaro.

"Vad gör du härute min lille vän?" ,frågade han inställsam som en sagans boa.
"Jag har vatt på dass", ljög jag. Dass sa man även om man varit på en vattenklosett.
"Kom här min pojke,sa Rektorn och log sadistiskt under det att han tog ett rejält tag i mitt öra. Sen släpade han mej in i klassrummet och förnedrade mej inför kamraterna

Efter en halvtimmes predikan, där även min lilla person nämndes, klämde Rektorn i med "Jag är både humorist och humanist", menande att han mycket väl förstod sej på små busfrön. Något som bara imponerade på den flinande histo-rieläraren.

"Du ljög för Rektorn", förmanade mej denne när Rektorn avlägsnat sej i triumf.
"Det gjorde jag inte alls. Jag var på dass. Ljuger jag så låt mej förlora 60 meters-finalen i Skol-DM på grund av att att en atombomb slår ner i mina gymnastikbyxor så att dessa kasar ner till vristerna och jag trillar omkull strax innan målsnöret.

"Sa jag inte att han var sjuk!", väste Eva mitt hjärtas dam medan Pia fnittrade förtjust. Övriga klassen höll andan.

"Vad vet du om atombomben!", fnyste historieläraren nu lilamosig. Jag åkte ut i korridoren igen, men den här gången hade jag turen att inte möta den humoristiske humanisten.

Av jan westergren 27 jul 2001 10:31