En snabbköpskassörskas bekännelser

Det är precis som att jag i kassan ansvarar för helt andra saker än att maten skall betalas på ett korrekt sätt. Själva kassauppgifterna är bara en bisyssla som jag likt en robot utfärdar. En robot! Det är så kunderna ser mig. En tänkande människa av kött och blod som man skulle kunna diskutera politik eller teater med är jag definitivt inte.

Däremot är jag anledningen till att kundmötet i morse gick åt helvete, ett missunnande monster som glatt har pressat fram spöregnet ute, och den som såg till att räkningarna den här månaden blev extra höga. Minsta misstag i kassan bevisar min inkompetens.

Om jag råkar förväxla Royal Gala-äpplen med Granny Smith bedöms mitt misstag lika grovt som skivhandlarens, då denne har förväxlat Kraftwerks Tour de France med en Smurfhit.

"Hallå hallå det här är faktiskt kålrabbi och inte rotselleri, lilla fröken, men du kanske inte äter rotfrukt så ofta", säger en dryg man i övre medelåldern som antagligen inte har fått hävda sig på flera dagar.
Nej, då kanske jag blir lika otrevlig och ful som du gubbjävel.

"Jo visst gör jag det, men håller du inte med om att de är väldigt lika varandra?", frågar jag.

Kunden vänder sig till bakomvarande i kön och utropar:

"Bäst att ni kontrollerar kvittot sen, hon kan inte ens se skillnad på kålrabbi och rotselleri! Jag säger då det. Du har inte jobbat här länge va?"

Kunden har alltid rätt, kunden har alltid rätt, kunden har alltid rätt.

"Jag är semestervikarie, men det har jag varit i flera år till och från."

Vad fan spelar det för roll? Han har inte rätt att håna mig inför hela kön bara för att jag tog fel på en jävla rotfrukt för det!

Värst är det mellan ungefär 16 och 19 på kvällarna. Då är folk på sitt allra sämsta humör. De är arga för att de trötta och hungriga efter skola och jobb måste ägna sig åt den fruktansvärda aktiviteten att handla mat.

Jag vann inget på trisslotten idag heller. Det är bara skit det där egentligen. Man vinner aldrig. Åh neeej, inte den surmuppen. Varför köper du en lott varje gång du handlar då, när du ändå bara blir besviken? Herregud jag är ingen jävla klagomur, jag hanterar pengar!

Människor får gärna vara irriterade och trötta över saker och ting i sina liv. Det är jag också ibland. Jag önskar bara att de kunde rikta denna ilska mot någon annan än mig.

Antagligen beror allt det här på att de för en gångs skull under dagen inte behöver prestera något exceptionellt. Tankeverksamheten kan få vila lite. Hela processen med att ladda upp med ny mat utgör väl helt enkelt ett bra tillfälle att på samma gång rena kroppen från de där svarta och grå partiklarna som har grott till sig under dagen. När dessa människor kliver ut från ICA har de inte bara inhandlat mat, utan psykisk energi inför nästa viktiga uppgift för dagen.

Snabbt skall det gå att handla. Varenda minut i mataffären är slöseri med tid och hade kunnat användas till någon mer stimulerande aktivitet. Och de flesta kunder tror att jag ensam avgör hur lång tid det skall ta för dem att handla.

Visst underlättar det om jag kan alla PLU-koder på grönsaker utantill, men det räcker inte. Alltihop är faktiskt ett samspel mellan mig och kunderna. Varje kund skulle kunna skynda på sin veckohandling genom att lägga varorna i en rad med streckkoderna åt rätt håll, och inte i en stor fet hög på bandet. Om det slutligen visar sig att man har tillräckligt med pengar så går det hela väldigt smidigt.

"Hej!".

Pip. Pip. Pip. Pip. Pip. Pip. Pip.

"Då blir det 79 och 50 tack."

Skrammel skrammel.

"Oj, jag har inte tillräckligt med pengar, kan jag ta bort någonting?

Pucko. Borde du inte ha tänkt på det tidigare?

"Javisst. Vad vill du plocka bort?"

Folk i kön småpratar om att man alltid väljer fel kassa och blänger på mig! De tycker att jag är en långsam kassörska eftersom den andra kön visade sig gå snabbare.

"Jag tar bort kattsanden...suck", säger kunden, en färglös kvinna i 40-årsåldern. Kattsand. Varför är jag inte förvånad? Människor som har katt är i nio fall av tio riktigt uttryckslösa människor.

"54 och 50 då, tack."

Mellan alla dessa gnällspikar kommer det ibland glada och vänliga själar som ser mig - inte roboten - bakom scanner-enhet, våg och kassalåda. Och det kan rädda en hel dag!

När gnällspikarna kommer brer jag på ett lager smör på läpparna igen samtidigt som jag hånar dem inombords. Det ser jag som min rättighet att göra. Om de utsätter mig för gnäll och dömer mig på felaktiga grunder kan väl jag få göra detsamma, inom mig?

Men nu är det färdigjobbat för den här säsongen. Igår fick jag den största varningssignal jag kan tänka mig som kassörska: jag kunde PLU-koden för citrongräs utan att behöva slå upp den.

Av Sara Åkesson 27 jul 2001 09:51