...och Gud fanns inte

Texten är en del i mitten av en roman om de tre syskonen Hanna, Erika och Fredde.

HANNA
Nu passerade hon den före detta biografen Draken, och backen var äntligen slut. Hanna flåsade lite. Kondisen var verkligen under all kritik. Nu skulle hon bara ta sig förbi kinakrogen på hörnan, få grön gubbe och lite avgaser i sig, sedan var det inte långt kvar. Någonstans inom sig kände hon att suget efter choklad egentligen gått över av den ansträngande promenaden och minnet av Staffan. Men när hon nu ändå kommit så här långt så.

Tunnelbaneingången var som vanligt full av förväntansfulla eller uttråkade tonåringar i varierande utstyrslar. När Hanna var i deras ålder hade det nästan uteslutande varit punkare som hängt här. Fridhemspunkarna. Ibland hade de gått på Draken och kollat in en ny Bondfilm och en gång hade The Alarm spelat där. Fullt ös.

Men oftast var det i Rålambshovsparken de hamnat till slut. Med en platta Norrlands Guld klass II och utan sittunderlägg hade de suttit i timtal på den stora gräsplanen nere vid vattnet. Ibland var det några som tog ett nattdopp vid Smedsuddsbadet, eller hånglade bakom någon av de stängda uteserveringarna.

Hanna hade aldrig riktigt lyckas se ut som en punkare trots enträgna försök. Hennes hår var alldeles för blankt och mjukt för att låta sig tuperas. Och även om hon vid ett par tillfällen färgat sitt blonda hår svart var ögonbrynen för ljusa, anletsdragen för glada och de ljusblå ögonen för livfulla.

Som punkare skulle man helst vara lång, smal, mycket blek och lite deprimerad. Hanna älskade solen och livet och var som tonåring ganska knubbig. Sedan skulle man vara både anarkist och ateist, ord som Hanna knappt ens hört talas om. Men det var något med att alltid vara arg och missnöjd. Och Gud fanns inte. Vad Hanna visste var det aldrig någon som försökte påverka samhället till det bättre, men å andra sidan pratades det inte särskilt mycket om saken heller. Det var mer en attityd.

Den lilla italienska glasserian var stängd och mörk. Därinne stod annars för det mesta den livfulla ägarinnan och fick en alltid att beställa minst två kulor mer än man tänkt sig. Hon brukade bjuda på små mandelskorpor som smakade ljuvligt till glassen.

Hanna mindes Staffan igen, första gången de hade träffats ensamma hade han bjudit henne på glass och världens största cappuchino på en liten servering i Gamla Stans utkant. Café April. Och så var det april också den gången.

Efteråt hade de gått hem till Hanna och haft besinningslös sex i hallen. Staffan hade tryckt ner henne på hallgolvet, slitit av henne kläderna med en nästan aggressivt passionerad rörelse. Han hade tagit henne utan att vänta tills hon var beredd, och hållit henne hårt om handlederna.
Hanna var yr av lycka över att ha kunnat tända honom så att han knappt kunde behärska sig.

Efteråt när hon låg i hans famn grät han. "Lova att du aldrig någonsin lämnar mig, Hanna", hade han sagt. Hanna hade lovat det.

ERIKA
När Anton somnat satte sig Erika och Robert i soffan framför en film de båda hade sett. Robert berättade om sin dag, han hade målat en ny tavla nästan klar och en kompis hade ringt från Paris och motorcykeln hade blivit putsad, och han hade äntligen fått tag i Cajsa i Barcelona. Robert var välkommen att bo gratis hos henne när han kom ner i slutet av februari.

Inte för ett ögonblick föll det honom in att fråga vad Erika hade gjort under dagen. Eller vad hon tyckte om att han skulle åka. Eller om någonting. "Det är för att han är så ung", tänkte hon och kände hur illamåendet sköljde över henne.

Hon hade hoppats att Spanienplanerna var nedlagda. Hon hade tänkt att om hon inte förde det på tal så skulle allt falla i glömska. Robert skulle inse att det var skönare att vara hemma och leva lugnt och tryggt familjeliv med henne, än att fara runt till jordens alla hörn stup i kvarten. Men det var tydligen inte alls glömt. Robert tänkte resa.
Och Cajsa, nittonåriga mörka Cajsa med platt mage och djupblå blick. Roberts första kärlek.

De hade varit ett par i tre år, från det att Robert var sjutton och fram till hans tjugoårsdag förra året. Erika kände sig plötsligt mycket gammal och begagnad med sina trettiofem år. Det var ju klart att han föredrog en tjej som var ung och fräsch.

Filmen nådde en av sina höjdpunkter och en stund satt de stilla sida vid sida och såg på medan Kevin Costner kysste sin kvinna i filmen. Det såg så slutgiltigt ut på något sätt, tyckte Erika. Som om det aldrig någonsin skulle hända de två något oförutsett. Ingen av dem skulle hitta en annan, ingen av dem skulle vilja bryta upp från förhållandet för att resa bort. Bort till en annan kvinna, nej en annan tjej. En mycket ung tjej.

FREDDE
I gångtunneln hade någon sprejat "Viva Fruängen". Det var slaskigt på marken inne i tunneln och det drog iskallt. I andra änden skymtade Fredde några av grabbarna från Axelsberg. Vad fan gjorde de här? Instinktivt kurade han ihop sig ännu mer och fäste blicken på sina gympadojor. Tänkte att om han låtsades att inte se dem, så kanske de valde att strunta i honom också. Det var ju optimistiskt tänkt, tyvärr fungerade det dåligt.

När Fredde nådde halvvägs in i gångtunneln började ett par av dem att skrika och busvissla. Någon kom emot Fredde med snabba steg.

"Tjena du" sa han, "tur att du kom. Vi skulle behöva lite stålar nämligen, sådär några hundra eller så!". Fredde såg fortfarande inte upp, men hjärnan gick på högvarv. Han hade inga pengar, inte en spänn. Två knöliga hemrullade cigg och en tom plånbok i bakfickan, en ring av tenn på höger lillfinger. Det var vad han hade.

Snubben från Axelsberg kom närmare. Fredde kände hur det doftade cannabis. Något måste göras, genast. Om Fredde tog första steget till handling skulle han ha ett försprång, ett övertag. Han höjde sakta blicken, såg rakt in i de förstorade pupillerna mitt emot honom.

"Har ni lite syra kanske?" frågade han och sköt ut hakan och kisade lite.
"Om ni har det så kanske det kan hända att jag har några spänn åt er!"

Killen med pupillerna vände sig, plötsligt osäker, mot sina polare. Nu var han vilse, det här hade han inte räknat med. Och syra, ja, det har hade han ju faktiskt. En hel del om man ska vara noga. Han vände sig mot Fredde igen.

"Några spänn? Tillåt mig asgarva, lillen. Vill du ha syra ska jag ha varenda spänn du har på dig."

Han tittade återigen bort mot sina polare och lade upp ett stort garv-i-grupp. Snabbt innan han hann reagera hade Fredde lyckats rycka upp den lilla påsen ur hans jackficka och rusat därifrån.

Andetagen ekade längs Elsa Beskows gata, skuggorna var långa och kunde dölja vad som helst. Fredde sprang för sitt liv och för sin syra. Ner till hemmet vågade han sig inte, Axelsbergskillarna var inte dummare än att de kunde lukta sig till att det var dit han hörde. Nej, nu sprang han mot Högdalen, mot anonymitetens skog och mörker.

Ingen hade tagit upp jakten efter honom, och det var det värsta av allt. Det fanns inte en sportslig att de där snubbarna skulle låta honom försvinna med grejer för närmare tusen spänn. Alltså hade de en annan plan. Vem som helst på gatorna kunde vara Freddes fiende. Varje bil, varje mötande person kunde vara ute efter honom.

Fredde kände inte längre av kylan, trots att jackan var öppen och jeansen hängde på höfterna och hotade att glida av honom. Han bara sprang. Till slut orkade han inte mer, det var nästan omöjligt att dra efter andan och lungorna kändes som inbäddade i is.

Han chansade och smet in i en portuppgång, gömde sig bakom trapporna ner mot källaren. Flämtande drog han fram den lilla påsen. Hans skakande händer pysslade en lång stund med små pappersbitar som han duttade den magiska vätskan på. Sedan svalde han en av pappersbitarna och satte sig för att vänta in effekten. Måste få flyga. Måste, måste.

HANNA
Äntligen var Hanna framme vid kiosken. Hon flåsade lite fortfarande och håret var regnvått. Hon kom att tänka på en reklamfilm för Marabou, ung tjej får samtal i nattens mörker, springer i regnet som en jagad räv till kiosken, bultar på glasrutan med panik i blick och får så sin chokladkaka av den kanonsnygge killen bakom disken.
Just så kände hon sig.

"Två dubbeljapp och en liten Marlboro Lights tack", viskade hon.
"Var det bra så?", frågade den inte alls kanonsnygge killen. Hanna önskade att det var bra så. Istället log hon sitt sötaste leende och gick.

I höjd med Åhlénsingången rev hon av pappret på den första jappen. Den första biten slukade hon i två tuggor utan att ens känna smaken. Det gick långsammare att få ner bit två, eftersom det var ansträngande att gå fort och tugga seg japp samtidigt.

Sedan tände hon en cigarett och tänkte på det viset försöka avhålla sig från att stoppa i sig den andra chokladen. Den skulle hon ha på badkarskanten när hon kom hem. Skumbad. Dämpad belysning och Madonna i cd-spelaren. Madonna. Ganska långt ifrån The Cure och Sex Pistols.

Staffan hade skrattat åt hennes skildringar från punkvärlden. Hanna mindes hur han hade tuperat sitt lockiga huvud med en frottéhandduk, slängt på sig hennes svarta morgonrock och stuckit en tändsticka mellan läpparna. Sedan hade han hållit ett långt skrattfrustande tal om Gud och Vänsterpartiet Kommunisterna och Sveriges urusla samhälle. Han spelade henne, Hanna, och pep argt medan han låtsades halsa ur en ölburk.

Hanna hade suttit tyst och bara tittat på hans show. Hon älskade att han var så livfull, så busig och intelligent.
När han showat klart hade han klappat Hanna på huvudet och sagt att det inte kunde varit lätt att försöka vara politiskt aggressiv när man, som hon, var så blid och försiktig. Hanna tyckte att det lät som att han sa mesig också, men det kanske bara var inbillning. Inte skulle väl Staffan?

Av Lena Zucker 27 jul 2001 11:04