Överläraren

Det var en gång för mer än femtio år sedan då ingen ens skulle komma på tanken att ha kepsen på i klassrummet eller ifrågasätta lärarens auktoritet. Rottingen fanns i ett skåp och döptes efter den som senast fått smaka den. Bänkarna stod i rader och alla satt så raka i ryggen de förmådde utan att trilla baklänges. Man räckte upp handen när man kunde svara på lärarens frågor.

Den gången i tiden var det vinter på vintern och sommar på sommaren. Däremellan kom vår och höst som de skulle. Den gången i tiden gick jag i skolan.

Jag började min utbildning för livet i småskolan. Var annars förresten? Fröken var en snäll, nervös lärarinna som lärde oss det hon skulle, och om någon missade något så ryckte hon till undsättning. Fixade till teckningar, uppsatser och provräkningar, så att det skulle se snyggt ut när föräldrarna kom på besök på åhörardagar och examen. Hennes klass skulle inte vara sämre än någon annan Frökens.

En av mina klasskamrater blev så nervös när Fröken var nervös att han en dag pinkade sej i byxorna. Det rann en liten bäck mot katedern. Jag kommer inte ihåg upplösningen, men jag kan mycket väl tänka mej att Fröken svimmade.

Det gjorde hon när vi spelade sagospel i gymnastiksalen. Jag var Räknemästaren som skulle lära Cia att räkna. Cia skulle få en medicin till hjälp. Jag hade på mej ett styvt förkläde av papp på vilket det stod olika räkneexempel. På huvudet bar jag en strut, också den dekorerad med siffror.

Medicinflaskan hade fiffigt ställts bakom sängen där Cia låg så att jag lätt skulle komma åt den när tiden var inne. Det var bara att böja sej ner, något som visade sej inte vara så bara. Pappförklädets knytband gick sönder. Allt medan struthatten föll av. Ett tjut hördes bakom scenen där Fröken ängsligt tittat fram. Det följdes av en duns. Fröken hade gått i golvet. Det visste jag inte då när jag spillde medicin på Cia, som trots mitt schabbel helt enligt manuskriptet började rabbla siffror som ett rinnande vatten.

Vi fick våra applåder, fattas bara annat! Det var ju våra föräldrar som satt på träbänkarna och längtade efter att få komma därifrån. Fröken repade sej och fick sin del av hyllningen.

Varför hon dånade? Jo, på den skolan fick ingenting gå snett. Överläraren kunde bli arg.

Skolans dass innehöll en avdelning för flickorna och en för pojkarna. Minst ett tiotal hål bredvid varann där vi satt och uträttade och berättade. Det är på dassen skrönorna föds.

På dassgaveln fanns en pissoar. Väggarna var från golvet och upp till mitten svartfärgade, troligen tjärade. Vid golvet längs väggarna löpte en ränna till ett avlopp i ena hörnet.

Pissoaren spolades ren av vaktmästaren då det luktade för djäkligt därinne. Dörren stod alltid öppen och det hände allt som oftast att bollar hamnade i rännan ditkastade ofrivilligt eller med flit.

Vi använde massivbollar på den tiden. De studsade mycket bra, men när de blev slitna blev de håliga och porösa. När de hamnade i pissrännan sög de följaktligen upp en hel del illaluktande urin.

När man var tvungen att hämta en boll därinne tog man den försiktigt i nypan, och sen rullade man den i gruset på skolgården och trampade på den för att få ut så mycket som möjligt av urinen. Det fanns inte tid till att gå in och skölja den i vatten.

En gång när jag hämtat en boll kastade jag den direkt till en av de äldre killarna. Han fångade den och insåg för sent att han höll en av urin indränkt boll i näven. "Din djävla gris", utnämnde han mej till, och började jaga mej över skolgården.

Det tog inte lång stund förrän jag var infångad. Bollen masserades sakta och väl in i mitt ansikte. Jag kan än idag känna lukten. Jag kommer inte ihåg om man grät, men det gjorde man antagligen. Uttrycket mobb-ning var inte uppfunnet på den tiden.

När jag kom upp i tredje klass fick jag Överläraren till lärare. En Överlärare var väl motsvariheten till läroverkets rektor. Jag tror att tredje till och med sjunde klass kallades folkskolan.

Därefter kom fortsättningsskolan som var obligatorisk. Den började när den ordinarie skoldagen var slut. Kanske arbetade eleverna under dagen. Pojkarna som springpågar i de många affärerna i municipalsamhället. Eller följde med SJ:s lastbil, eller jobbade på Bryggeriet. Flickorna gick i skolkök eller hjälpte till hemma.

Jag glömmer aldrig Överlärarens välmanikyrerade händer, hårda och håriga. Han var inte vacker och inte lång. Den välstrukna kostymen och skjortan, vars manschett stack fram vit och antiseptiskt ren, satt perfekt på hans lilla kropp, där ryggen var något bakåtböjd, kanske för att han för det mesta måste se upp till folk. Inte se upp till som i beundra, utan se upp till för att se dem.

När man ser dagens skolungdom uppträda nonchalant och provocerande mot kompisar och lärare och hör om de dåliga resultat många presterar, så tänker man först att ett kok stryk skulle göra dem gott. Men så påminner man sej den tiden då agan var tillåten.

Överläraren gav oss en bock när vi räknade fel, och glömde vi att skriva ut kronor eller kilo fick vi ett "Obs!". Man kallades fram till katedern och fick stå där vid Överlärarens sida medan han rättade räkneprovet.

En gång hade jag sex fel och sex "Obs!". Det var så klart dåligt och domen blev hård. Jag fick av monstrets styva handflata ta emot sex örfilar för de sex felen. För de sex Obsen drog han mej sex gånger i örat. Han hade en speciell lukt som jag aldrig glömmer. Inte illaluktande, men obehaglig. Han bet sej ofta i underläppen när han kom i extas. Överläpp hade han ingen. Han var onåbar när han slog, hårt och obehärskat.

När skolan slutade lekte vi i backarna som vi kallade skogen ovanför kyrkan. Där utspelades många intensiva strider mellan Västanbäckare och Östermalmare. Bäcken var gränsen för vilken del man tillhörde. Det borde ju heta Östanbäck, men nån hade väl varit i Stockholm eller hört talas om Östermalm av nån släkting.

En strid i backarna började i regel med en utmaning från endera lägret. Östermalmsgänget satt oftast och väntade på järnvägsvallen ovanför bäcken, och Västanbäckarna kom över Berget och gick skränande mot "fienden".

Själva striden skedde bland kobladdorna på ängen. Den gick mest ut på brottning. Den som använde tillhyggen skälldes för "jävla fegis". När den som hade övertaget frågade "ger du dej" och fick ett jakande svar var den fighten över. De andra fortsatte, men den som gett sej fick inte längre vara med.

Dagens fega slagsmål där man sparkar den som ligger var otänkbart på den tiden. Vi hade knivar som vi täljde med, men vi skulle aldrig komma på tanken att använda dem i slagsmål. Visst slogs man, men det var ärliga tag vågar jag påstå.

Olyckor kunde väl hända under våra strider. Vi gjorde pilbågar och tomahawker av trä. En dag jagade vi "fienden" över bäcken. Min klasskamrat Anders var med bland de jagade. Han var en stark och vig påg som älskade livet i skogen.

Jag som var allt annat än träffsäker slängde i stridens hetta min trätomahawk efter Östermalmarna. Jag hade inte en tanke på att träffa någon, siktade inte ens. Men ve och fasa jag träffade Anders mitt i huvudet. Han fortsatte att springa mot ålderdomshemmet, där han togs om hand av doktor Ellen, som egentligen var förestånderska. Hon kallades doktor då hon uttalade sej om sjukdomar och rådfrågades av byborna när dom inte vågade gå till doktor Berg. Jag sprang hem helt vettskrämd.

På kvällen frågade mor om det var något jag ville tala om. Hon såg på sin lille gosse att allt inte stod rätt till. Jag fick klämma fram med att jag slagit Anders med en tomahawk i huvudet. Mor sa genast att vi skulle gå hem till honom och se hur det stod till, och så gjorde vi.

Anders mor öppnade och bakom henne såg vi Anders med huvudet i ett vitt paket. Mödrarna redde ut historien. Jag fick be Anders om förlåtelse och mor gav honom en femma, vilket var en massa pengar på den tiden. Allt var avklarat och där kunde det slutat, om inte Överläraren lagt sej i det hela dagen efter.

När vi stod uppställda vid våra bänkar och väntade på att Överläraren skulle säja "sitt ner", sa han "sitt ner alla utom Anders". På frågan vad Anders hade gjort med huvudet svarade denne inte, utan stod tyst och tittade ner i bänken. Då blev Överläraren röd i ansiktet, svart i blicken och började bita sej i läppen.

"Nu säger du vad du har gjort, annars skall du få se på annat!"
"Jag vill inte"
"Din vilja sitter i käppen."

Då blev jag desperat och flög upp ur bänken.

"Det var jag som slog honom igår när vi lekte."
"Va? Ni två stannar kvar efter lektionen!"

När det ringde ut blev vi sittande kvar. Förmodligen var Anders lika rädd som jag fast han var oskyldig. Jag blev förhörd om händelseförloppet och kallades fram till kate-dern där jag fick ta emot ett par rejäla örfilar för att jag slagit Anders.

När jag gick ner med gråten i halsen kallades denne upp. Där fick han en örfil för att han inte sagt som det var. Jag bestraffades alltså för att jag modigt rest mej upp och berättat vad jag gjort och Anders för att han inte sladdrat. Detta var Överläraren.

Vi pojkar hade träslöjd som leddes av Överläraren. Det fanns två vinkelhakar av stål i slöjdsalen som alla ville komma åt. De andra var av trä och tämligen slitna. Vi bruka-de rusa in och roffa åt oss de av stål om vi kunde.

En gång var det en kamrat som fick tag i båda och jag och min kompis Mårten slet dem ifrån honom. Överläraren såg vårt tilltag. Jag och Mårten ställdes upp sida vid sida. Mårten blev tillsagd att ta av sej glasögonen och sen sa det pang.

Efteråt släpades vi i öronen längs bygatan till Mårtens mor som hade en gottisaffär. Triumferande öppnade Överläraren dörren och stormade in med oss hängande efter som två rullar dassapapper.

Mårtens mor tittade förskräckt på oss och undrade så klart vad som stod på. När hon fått reda på vad slynglarna gjort sa hon stillsamt att så fick man ju inte göra. Överläraren bestämde att vi inte skulle få gå i slöjden den här dagen och lämnade oss i affären. Mårtens mor gjorde en gottepåse åt oss och så var den saken ur världen.

Fortsättning förljer.

Av jan westergren 26 jul 2001 10:53