Och... då?
Sen står jag där i backen ner.
Under tvätten bakom linan, hela du jag hälften ser.
Ett fönster utan glas, med dig i ram. Vi möter
oss varandra, bra ser. Tanken, jag förstår
rymmer allt
och fängslar inte mer.
Jag tänkte inte längre är.
Jag visste när.
En fångad man i sken jag anat, genom glugg
mot sten och solvad grund.
Av  Maria Rask 26 jul 2001 09:28 |
Artikeln är inte placerad.