Jag räddade Hemingways liv

Följande episod utspelar sig den 2 juli 1961. Platsen är Ketchum i Idaho, USA. Innehållet är delvis baserat på fakta, men utvecklat till min egen reflektion. Ett uppdiktat händelseförlopp där "jaget" möter Ernest "Papa" Hemingway, och ändrar i historien.

Jag går längs grusvägen som leder till huset där han tillbringar sin sista tid. Snart ser jag husets siluett träda fram i den grå natten. Det är sent, och endast månskenets bleka fägring lyser upp landskapet. När jag är nästan framme, viker jag av från vägen, och genar över en slänt täckt av små buskar och grästuvor som växer på en torr sandbädd. Jag snubblar till, och stannar upp för att lyssna. En dörr öppnas med ett svagt gnisslande som bryter syrsornas ensamrätt till nattljud. Ut stiger en reslig, mörk gestalt. Han kliver ut på altanen, och ett lätt klick hörs när han skjuter igen dörren. Månljuset klättrar upp, och lägger sitt lätta skimmer över honom. Hans mörka kläder, den färgfattiga omgivningen och månens bleka ljus, är som hämtat ur en svartvit filmatisering av en av hans romaner.

Med tunga steg går han nedför trappan som leder ned till marken. En dubbelpipig hagelbössa vilar på höger axel. När han når marken, ser han sig sakta omkring, och går sedan ner mot slänten nedanför huset. Han sätter sig vid kanten av sluttningen, och placerar vapnet mellan benen, pekandes uppåt mot det svarta himlavalvet. Tyst läser han en bön.
- Nada vår som är i nada, nada varde ditt namn nada varde ditt rike nada din vilja såsom i nada så ock på nada.

Jag förstår att det snart är dags, så jag smyger sakta fram mot honom. När han riktar sitt självmordsverktyg mot huvudet, kastar jag mig över honom, och slår vapnet ur hans händer. Kraften när jag träffar honom, gör att vi båda rullar utför slänten. Våra kroppar studsar mot grästuvorna, och den fina sanden yr omkring oss. Vi stannar inte förrän vi ligger på vägen nedanför. Jag hör hur lite sand fortsätter att rasa i slänten, men strax blir allt tyst. Även den lätta nattvind som råder, tar paus och stannar upp.

När tystnaden lagt sig som ett täcke över oss, hör jag endast hans tunga, rossliga andetag. Av någon anledning ser jag inom mig ett ånglok, i vilket eldaren skottar in valiumtabletter i pannan. En lång stund, en liten evighet, ligger vi alldeles stilla, kroppsligen förenade med stillheten. Plötsligt bryts tystnaden.

- Varför i helvete gjorde du så?
Han röst är bräcklig, men det är ändå kraft i orden när han talar.
- Det mest privata vill jag ha för mig själv, säger han.
- Och det är?, frågar jag försiktigt.
- Min egen död, för helvete!
- Varför vill du dö?
- Det ska väl du skita i.

Han är tyst en lång stund och säger sedan.
- Jag har inget att leva för längre, all det goda är borta. Jag har förlorat min förmåga att njuta av livet.

Jag sätter mig upp och ser på Hemingway. Hans vinrusiga, fårade ansikte vittnar om ett hårt liv, som på senare tid tagit ut sin rätt med hög ränta.
- Hur kan döden vara bättre än livet?
- En man med mina livsambitioner nöjer sig inte med ett halvhjärtat liv. Döden kan jag genomföra med fulländning, på samma sätt som jag tidigare gjorde med livet. Intensivt och utan begränsningar. Numera kan jag inte skriva, jag kan inte älska, jag kan knappt dricka längre. Jag kan för i helvete inte finnas! Hjälp mig upp igen, så jag kan få det här undanstökat.

Han vrider sig upp till halvsittande, med ena armen som stöd mot vägen.
- Om du övertygar mig om självmordet som en bra lösning, så kanske jag hjälper dig, säger jag.
- Snälla du, hjälp mig att få slut på eländet. Varje timma är en plåga. Kroppen värker och mina sinnen ger mig ingen ro.

Rösten är bedjande, och de trötta ögonen kisar mot mig, under en svettig panna, där hans vita hårtestar klibbat fast.
- Kommer du ihåg vad du kände när din far tog sitt liv?
Han rycker till vid frågan, reser huvudet något och ser förbryllat på mig.
- Va fan vet du om det?
- Inte mycket, men jag vet att du tog det hårt.
- Hårt. Hårt! Visst fan tog jag det hårt! Jag sörjde min far, men skämdes även för det han gjorde. Det var helt emot mina ideal på den tiden. Jag levde efter mitt tapperhetskodex. Att välkomna döden var förbjudet.
- Det låter som ett rimligt tankesätt. Inför ett sådant val måste man även tänka på sina anhöriga, den smärta som derabbar de som blir kvar.
- Tror du inte jag har gjort det? Jag har levt med djävulska kval, som bara bidragit till att bryta ner mitt psyke.
Hans röst darrade, och han hade svårt att forma orden.
- Fortsätt.
- En man kan ha sina ideal, men det är inte säkert att han själv kan leva upp till dem. Jag är en annan människa nu, än när jag skaffade mig dessa ideal.

Jag sitter mitt emot Hemingway. Mellan osss råder en nästan magisk stämning som är svår att beskriva. Han öppnar sig på ett sätt som han kanske inte gjort förut. Att jag delar denna stund av närheten till döden med honom, kanske gör att han känner förtroende för mig. Han fortsätter tala med en något stabilare röst.

- Nu förstår jag hur min far kände sig när han satte pistolen mot sitt huvud. När man misslyckas med allt, och själen är totalt urholkad, finns ingen annan utväg. Jag orkar helt enkelt inte fortsätta kämpa. Alla mina krafter är slut, och har så varit en längre tid. Ingenting av det jag gjorde i min krafts dagar är längre möjligt. Jag kan inte ens skriva längre.
- Varför kan du inte skriva?
- Mitt skrivande har alltid reflekterat mitt eget liv. Nu när det inte finns något att skriva om, är mitt skrivande lika torftigt som mitt liv. Drivkraften i mitt ständiga sökande efter äventyr, har alltid varit viljan att skriva. Jag var tvungen att söka verkliga upplevelser för att kunna skriva bra.
- Om du vill kan jag hjälpa dig tillbaka till livet.
- Det är omöjligt.
- Nej då.

Jag ställer mig på knä och lägger min hand på hans huvud.
- Först ska smärtan bort och ditt psyke ska renas från det onda.

Kraften strömmar genom min arm. Jag ser hur hans ansträngda anletsdrag lättar, ögonen blir större, och det blodsprängda i ögonvitorna försvinner.
- Res dig upp.

Han reser sig långsamt upp, och ser samtidigt på mig med ett förvånat, nästan fånigt uttryck i ansiktet.
- Smärtan är borta. Hur gjorde du?
- Jag har en inre kraft.
- Är detta bestående?
- Ja, och jag kan göra mer om du vill.
- Vad då?
- Jag kan hela dina inre organ, så att din kropp fungerar som den ska.
- Vad får du ut av detta?
- Jag har vissa villkor.
- Som är?
- Att du glömmer hagelbössan, och tar upp ditt skrivande igen.

Nu har natten lättat, och ljuset börjar komma in över bergen. Snart börjar en ny dag. Hemingway tycker att mina villkor är godtagbara, men har funderingar angående vissa kroppsliga organ.
- Kommer min lever att fungera igen?
- Ja.

Han tar en kort paus och säger sedan.
- Kommer "den" att fungera igen?
- "Den"?
- Ja. "Den"!
Han säger detta samtidigt som han pekar menande mot underlivet. Jag fortsätter helandet med handpåläggnig. Vissa problem uppstår dock med handens placering när jag ska hela "den", men det hela löser sig när viljan besegrar motståndet. När jag är klar frågar jag hur han känner sig.
- Det känns bara fint, tack. Menar du att allt fungerar som det ska nu?
- Det gör det, men tänk på att du fortfarande är dryga sextio, och bör leva därefter.
- Ha! Jämfört med de dryga hundra, jag känt mig som den senaste tiden, låter det som en dröm. Om jag kan börja leva livet på mitt sätt igen, kanske jag kan skriva stor litteratur igen?
- Det tror jag säkert.
- Nu kanske jag kan bryta trenden när det gäller det där jävla Nobelpriset.
- Vilken trend?
- Det faktum att ingen jävel som fått Nobelpriset, någonsin skrivit något läsvärt efteråt.
- Det ligger något i det.
- Klart som fan att det gör.

Han sträcker på sig, och gör några boxningsrörelser i luften. Jag förstår att det är en skymt av den unge, vitale Hemingway som jag ser framför mig.
- Jävlar i helvete! Jag känner hur inspirationen redan kommer krypande över mig, säger han entusiastiskt.
- Det låter bra, säger jag med ett leende på läpparna.
- Nej, nu ska jag gå upp till min älskade Mary och få mig en rejäl frukost.
- Vad är en rejäl frukost?
- Något som jag inte ätit på länge. Skinka, ägg och en stor whisky.
- Själv ska jag bege mig hemåt.
- Vart är hemåt?
- Sverige.
- Sverige! Jag har alltid gillat svenskarna. Speciellt den bedårande Ingrid Bergman.

Detta säger han samtidigt som han börjar gå upp mot huset.
- Lev väl Papa!
Han säger inget, men håller upp armen i en hälsning utan att vända sig om.

Ett par år senare kommer en ny stor roman av Hemingway ut. Den möts av stående ovationer från en enad kritikerkår.
"Öar i strömmen" ges aldrig ut. Förmodligen tycker den pånyttfödde Hemingway att den inte håller samma klass som det han nu kan skriva. En större och mer omfångsrik version av "En fest för livet" kommer ut 1963 och flera stora romaner och noveller följer. Sagan slutar den 2 juli 1975. Hemingway kommer ivägen för en rasande tjur, under tjurrusningarna i Pamplona. Blodet rinner sakta ur hans buk, och bildar en stor pöl på marken där han ligger. Hemingway dör till slut en död som ansågs värdig.

Bönen som Hemingway läser i andra stycket är hämtad från hans egen novell, "Ett snyggt ställe med god belysning".

Av Richard Strand 17 jul 2001 15:09