Ekonomisk globalisering - del 1

Det privata ägandet tenderar, under den nutida ekonomiska globaliseringen, att alltmer lösgöra sig från sin samhälleliga inbäddning.

I mitt perspektiv rör de mest intressanta aspekterna evolutionen i "kapitalismens infrastruktur", dess institutionella och i synnerhet rättsliga, utveckling och internationella utbredning. Till denna utveckling relaterar vi ofta, och särskilt sedan 70-talets kriser och institutionella förändringar, begrepp som "liberalisering" och "avreglering".

Detta begreppsliggörande riskerar ibland att skymma kapitalismens behov av regleringar. Samtidigt som relationerna mellan kapitalet och fackföreningarna i många fall blivit mindre reglerade ökar till exempel regleringarna till skydd för aktieägare. Detta investerarskydd visar en tendens att öka både i omfattning och samtidigt förfinas.

Vidare bygger liberaliseringen av utländska investeringar på omfattande regelsystem för relationerna mellan multinationella företag och nationalstater, där investerarskyddet ofta tycks kollidera med nationalstatens ekonomisk-politiska autonomi.

Det gemensamma för dessa förändringar är att kapitalets universella rättigheter, i en liberalt privatkapitalistiskt färgad process, uppvärderas på bekostnad av andra gruppers rättigheter, framförallt arbetarnas.

Regleringarna och avregleringarna är selektiva och formas av politiska maktförhållanden. Samtidigt omformar regleringarna dessa maktförhållanden och förstärker därmed vissa intressegruppers möjlighet att driva globaliseringen i en viss riktning.

Ackumulationsregimer
Francois Chesnais och Claude Serfati tillhör dem som ser viktiga kvalitativa och kvantitativa förändringar i kapitalismens funktionssätt under de senaste decennierna, och i synnerhet efter Bretton-Woods-regimens sönderfall i början på 70-talet.

De tar sin utgångspunkt i några stiliserade empiriska fakta, framförallt rörande utgifterna för forskning och utveckling FoU i OECD-ländernas industrier, i ett försök att belägga viktiga strukturella förändringar och "systematiska motsägelser" i dagens kapitalism.

Det centrala i deras framställning är tesen att en ny finansdominerad ackumulationsregim har vuxit fram som kärnan i den nutida ekonomiska globaliseringen. Med en "ackumulationsregim" menar författarna en "regim som refererar till ett särskilt mönster för investeringar, inkomstfördelning och sysselsättning såväl som till de rådande internationella och nationella, sociala och politiska, institutioner och de ekonomiska mekanismer som bestämmer dessa mönster".

Begreppet är lånat från den så kallade "regleringsskolan", École de la Regulation, med sin betoning på institutionella förändringar mellan historiska epoker och på politiska maktförskjutningar som drivkraften i dessa förändringar.

I detta perspektiv blir således förändrade maktförhållanden globaliseringens primus motor. Detta rör då huvudsakligen de förändrade styrkerelationerna mellan kapitalet och de, i fackföreningar, organiserade arbetarna. En annan dimension rör förhållandet mellan nationalstaten och kapitalet.

Den fordistiska regimen
Chesnais och Serfati beskriver den nya ackumulationsregimen genom att kontrastera den mot efterkrigstidens "socialdemokratiska kompromisslösning" och "fordistiska ackumulationsregim".

Den internationella monetära regim som växte fram som resultatet av förhandlingarna i Bretton Woods 1944 präglades av 1920- och 30-talens kriser och de nationalekonomiska teorier som utvecklades av Keynes, framförallt i hans Allmänna teori. Regimen baserades på fasta växelkurser och mycket begränsade internationella kapitalflöden, vilket var tänkt att ge systemet stabilitet.

Kapitalismens viktigaste institutionella utveckling omedelbart efter kriget skedde på handelns område. GATT General Agreement on Tariffs and Trade bildades under dessa år och multilaterala förhandlingar om minskningar av handelshinder, inledningsvis inriktat på minskade tullar, påbörjades.

En annan central utveckling under Bretton Woods-epoken var välfärdsstatens framväxt, vilket också gett upphov till karaktäriseringen av denna period som den "socialdemokratiska konsensus-epoken". De relativt ordnade relationerna mellan arbete och kapital innebar reella förbättringar för arbetarklassen och säkrade samtidigt efterfrågan på de producerade varorna eftersom reallönerna ökade i takt med produktiviteten.

Chesnais och Serfati betraktar den fordistiska epoken som "den gyllene tidsåldern", en period med stabila förutsättningar för kapitalets ackumulation och för systemets reproduktion.

Enligt de båda forskarna växte den nya finansdominerade regimen fram ungefär mellan 1971, då Bretton Woods-regimens fall började, och 1988, då kapitalavregleringarna i USA och Storbritannien i princip var avslutade. Thatchers och Reagens inträde på den politiska scenen är givetvis viktiga inslag i beskrivningen av denna övergång mellan regimerna.

Den finansdominerade regimen
Vad kännetecknar den nya finansdominerade ackumulationsregimen? Chesnais och Serfati ser på ett övergripande plan fyra makroekonomiska huvudingredienser.

Den första rör avregleringen och liberaliseringen av handeln och de utländska direktinvesteringarna. Som vi har sett inleddes denna process redan under Bretton Woods-eran.
Det som, enligt författarna, kännetecknar Uruguayrundan och förhandlingarna därefter är att de i högre utsträckning än tidigare drivs av kapitalets, och främst de transnationella företagens, krav.

Efter den andra oljekrisen 1979 framställdes liberaliseringsvägen som "det enda alternativet" för att möta stagflationen, den minskade inhemska efterfrågan och ökande inflationen. Nya avsättningsmarknader skulle minska problemet med inhemsk överproduktion.

I Chesnais och Serfatis ögon har dock inte detta skett. Istället har länder försökt "exportera" sina problem med överproduktion till den internationella nivån, vilket lett till en hårdnande konkurrens och en ökad betoning på länders "konkurrenskraft" för att kunna klara sig i denna nya situation präglad av starka krav på omstrukturering av näringslivet.

I denna utveckling har arbetarna fått stå tillbaka genom stagnerade reallöner, en ökad arbetslöshet och påtryckningar i riktning mot flexiblare lönesättning och arbetsförhållanden.

Den andra ingrediensen är avregleringen och liberaliseringen av de finansiella marknaderna.

Eurodollarmarknadens framväxt på 70-talet var en av grunderna för den finansiella globaliseringen. De avgörande elementen var dock, enligt författarna, att växelkurserna tilläts flyta och att stater började låna på den internationella kapitalmarknaden.

Det senare ledde till att många stater snabbt ökade sina statsskulder genom konsekventa och stora budgetunderskott. Denna utveckling skedde samtidigt med en uppgång i realräntorna, vilket fått till följd att en stor del av den statliga budgeten i många länder gått till räntebetalningar på statsskulden.

I början av 90-talet gick ungefär 20 procent av OECD-ländernas statsbudgetar till sådana betalningar. En maktförskjutning har, i nästan alla länder, skett från staten till dess kreditgivare, "det räntebärande kapitalet", och överföringen av resurser från staten till dess finansiärer har bland annat inneburit att utbudet på viktiga kollektiva varor som grundforskning och utbildning satts under hårt tryck.

Den tredje observationen rör "USAs motsägelsefulla roll" i den nya regimen. En viktig förändring är att USA blivit en importör av kapital istället för, som var fallet i uppbyggnadsfasen efter andra världskriget, en exportör.

Det unika, enligt Chesnais och Serfati, är att landet inte behöver ta några egentliga kostnader för stora externa bytesbalansunderskott eller interna, privata eller offentliga, obalanser, i samma utsträckning som andra länder.

Till detta kommer dollarns unika ställning som ekonomisk-politiskt instrument. I överensstämmelse med egna intressen kan man förändra priset på dollarn, antingen för att locka till sig kapital appreciering av dollarn eller för att stärka sin konkurrenskraft depreciering.

Chesnais och Serfati hävdar att USA därför, genom sin särställning, delvis kan "exportera" sina ekonomiska problem till andra länder. Samtidigt är man det land som har störst inflytande över de internationella ekonomiska spelreglerna, men också ett land som idag saknar viljan att erbjuda en stabil regim, liknande Bretton Woods-samarbetet, för kapitalets ackumulering.

Den kanske mest intressanta ingrediensen i den nya finansdominerande ackumulationsregimen rör tesen om "rentierens återkomst" och "kortsiktigheten i företagandet". Med rentieren associerar man en oskäligt hög, och därmed i någon mån kontraproduktiv, avkastning på det investerade kapitalet.

En annan aspekt, vid sidan av dräneringen av de offentliga finanserna, rör det ökade institutionella ägandet av företag. De viktigaste bland dessa aktörer är idag pensionsfonder och så kallade "mutual funds", vilkas ägarandel på världens börser ökat dramatiskt sedan 1980-talet.

Rentierens återkomst är associerad med en större överföring av resurser från företagen till placerarna, i form av allmänt hårda förräntningskrav genom värdestegring i aktier och utdelningar knutna till dessa.

Chesnais och Serfati ser en fara i att framförallt spararna i pensionsfonder är beroende av denna avkastning för sin försörjning i livets senare delar. Detta skapar ett bredare intresse i samhället för att upprätthålla en regim med alltför hårda och kortsiktiga avkastningskrav, vilka återspeglar sig i höga realräntor och ett ökat tryck på arbetarnas löner.

Det blir också svårare att genomföra stora, långsiktiga och riskfyllda investeringar, till exempel i FoU, även om de ur ett bredare samhälleligt perspektiv kan tänkas vara önskvärda, genom att de skapar positiva externaliteter. Ackumulationsregimens makroekonomiska kontext förstärker genom dessa tendenser förändringarna i företagets institutionella form, dess mikrostruktur.

Slut på del 1. Forts i del 2.

Av Ingvar Strid 11 jul 2001 10:43