Gud och privatisering

Jag är utmattad.
Jag vill kräkas.
Självklart underskattade jag bergets utmaning. Men nu står jag på den högsta toppen. 5895 meter upp i luften.

Fastän jag är i Afrika och en värmebölja sköljer över kontinenten, ligger snön djup vid mina blöta fötter. Fortfarande med blicken i marken känner jag egokicken strömma. Den värmer. Men när jag lyfter blicken stannar alltet sakta sakta. Genom den tunna luften ser jag oändlig skönhet åt alla väderstreck, morgonsolen smeker min gåshud, flickan kramar min hand.
Som tur är kräks jag inte.
Jag börjar gråta.

Av uppenbar anledning tänker jag på Gud.
Jag har aldrig trott på Gud.
Jag har trott på marknadskrafterna.
Precis som alla andra i min omkrets.
Men nu och utan förvarning, flammar det till. På botten gnistrar ett sting av sammanhang, en känsla av närhet, en insikt jag aldrig förut nått.
Jag förstår varför man tror på Gud.
Någon väldig kraft måste skapat all skönhet vid mina fötter. Någon måste haft en underbar idé - större än begär, ignorans och avsky, större än hat, avundsjuka och rädsla.

Konstigt nog behövde jag klättra ända hit för att inse det.
Jag är nog dum.
Är jag dum?

Djupa tankar ramlar runt, som att ingenting kommer bestå, att ingenting händer utan orsak, att ingenting är delbart eller ägbart, mig inkluderad.
Jag är överväldigad.
Mest över min trångsynthet.

Hur kunde jag sträva efter oändlig rikedom, hur överlevde jag networkingmingel med dömmande blickar, hur kunde jag se frihet i en plasmaskärm och i en sexväxlad Audi metallic, hur kunde jag?
Vart tog jag, lilla människan, vägen?
Någonstans blev jag satt i ett märkligt system.
Någonstans blev jag privatiserad.

När flickan tittar på mig, tappar hon sakta sitt fantastiska leende. Med allvarlig min undrar hon hur jag mår.
Jag vill kräkas, säger jag, jag har haft fel.
Ska vi gå ner? undrar hon moderligt.
Nej, jag vill längre upp.
Det går inte.
Det går visst, säger jag, bara man vill.

Av Mikael Emtinger 10 jul 2001 16:41