Garanterat porrfritt!

Min pappa är en hängiven fågelskådare, inom pippikretsar kallad hårdskådare. Det innebär gröna kamouflagekläder, tre kikare och fem kameror runt halsen. Han tvärbromsar på motorvägen så fort en svart fläck, förlåt, fågel dyker upp på himlen. Min pappa är en trafikfara och min barndom var traumatisk.

Han var inte bara pinsam när han i mossgröna fjällrävenbyxor kom till min skolavslutning. Han härjade även på nätterna och förstörde min viktiga barnsömn.
Pappa, klockan tre på natten:

- Vakna, vi måste åka och kolla gråugglan.

Vadå måste åka och kolla ugglan? Sover man inte på nätterna? Jo, men hårdskådare sover med öronen öppna, för att inte missa någon spännande art som flyger över taket. Nu var det också så att jag var för liten för att få stanna hemma ensam. Var min mamma var? Hon skulle också kolla gråugglan. Så spännande, en mysig liten familjetur till skogen, mitt i natten!

Sen satt vi där i bilen. Knäpptysta. Råkade jag ta ett för djupt andetag så skinnet på baksätet knarrade, väste pappa genast tyst, lyssna! När vi hade suttit i en halvtimme utan att andas, krälade pappa in bland buskarna. Snart hördes ett ho,ho. Och så tystnad. Sedan ett ho, ho igen. Pappa pratade med gråugglorna.

Jag tog tillfället i akt och drog in lite luft mellan tänderna, men det hörde förstås pappa och sa åt mig att vara tyst. Och så där höll vi på. När pappa hade snackat färdigt med ugglorna åkte vi hem och la oss igen.

Och de där rispiga LP-skivorna med fågelskrik på. Pappas psykopatblick kändes ända ut i trädgården. Han kunde sitta och lyssna på skivorna i timmar. Pip, prassel, prassel. Och det var hemska ljud. Det var inga fåglar. Det lät mer som dödskvidande blondiner i en Hitchcockfilm. Men pappa lyssnade koncentrerat, tryckte på paus och kraxade med. Efter varje fågel informerade en torr röst fågelartens namn på latin. Kukkilus kakkilus.

Och det var just pappas märkliga blick jag kom att tänka på när jag besökte Ottenby fågelstation på södra Öland. Redan på långt håll kunde jag urskilja de två männen utanför stationen. Kikarna, kamerorna, stövlarna. Det här var hårdskådare, inget snack om saken. Jag tog ett stärkande andetag och styrde stegen mot dem. Det var dags att möta mina demoner. Gå in på de hårdas revir, längs pappas upptrampade och leriga stig.

Jag plockade fram ett för tillfället passande leende och sträckte fram min skakande hand. Jodå, de kände min far väl. Och ja, självklart kunde de svara på mina frågor. Jag log och jag lyssnade, rynkade pannan och nickade. Jag försökte verkligen förstå. De undrade förstås om jag också skådade. Om pappa hade varit en duktig lärare. Jag tänkte på de mörka nätterna. Och jag tänkte på pappas bil och lätena. Nej, jag skådar inte. Men jag vet hur en gråuggla låter.

Av Anne Haavisto 02 jul 2001 13:41