En feminists bekännelser

Som brukligt är vid sådana här tillfällen har jag fått en chans att göra avbön, en chans att ge min version av saken. Försöka ställa saker och ting till rätta, och jag tycker att detta är det bästa stället för det, eftersom det nog är här som jag har gjort mest skada.

Bara tanken på att femtonhundra stackare har läst min illa underbyggda, i blint raseri skrivna, artikel om de söta flickorna i A-teens, fyller mig med skam. För att inte tala om mina påhopp på en fin kille som Lasse Anrell och ett otal andra onyanserade utspel. Vänta, jag måste snyta mig. Usch, det är här verkligen jobbigt.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så här! I efterhand har jag fått höra att det gick ovanligt fort. Jag gick från rabiat kvinnopräst-motståndare till aggressiv förespråkare för delad barnledighet på mindre än ett år. Inte så konstigt att skadorna blev omfattande. Vad som började med en liten lam protest mot samhällets utseendefixering slutade med nattliga maratonsessioner i feministiska forum på nätet.

Det var i ett sånt jag befann mig när de kom för att hämta mig. Jag skulle precis ge svar på tal till en kille som hade mage att påstå att alla feminister är egoistiska manshatare som ser på allt utifrån ett könsperspektiv. Jag hade eldat upp mig så pass att jag inte hörde när de kom in. Avprogrammerarna. Dan Gillö och Greger Skjutberg, två medelålders män tillika svenska representanter för den internationella avprogrammerings-organisationen LWBF Let Women Be Females. En organisation som förövrigt vuxit explosionsartat i Europa och framförallt Sverige de senaste två åren. Den svenska grenen går under namnet BKFK Befria Kvinnorna Från Kvinnoförtrycket.

En kvinnlig läkare var också med. I alla fall tror jag det var en kvinna, men det stor Dr Robert på hennes id-bricka, så jag är inte helt säker.

Det är tydligen praxis att avprogrammerarna har med sig läkare så att återanpassningen från, i värsta fall militant, feminist till mjuk och vän kvinna ska komma igång så fort som möjligt. Så snabbare än jag hann skriva hegemonisk maskulinitet satte hon vant ett dropp i armen på mig. Senare fick jag veta att det var dubbel dos östrogen. Hon ville också tvångsraka mina ben på plats, men då sansade jag mig och tvärvägrade.

Annars gick allt lugnt till. I bilen på väg till centret berättade Dan och Greger att det var några vänner till mig som tyckte att jag började bli alltför fanatisk för mitt eget bästa. Droppen blev tydligen när jag ännu en gång predikat om vikten av att kvinnor i allmänhet och unga tjejer i synnerhet vågar ta plats och synas och vågar stå emot den ensidiga bild att kvinnan bara finns till för att behaga mannen, som finns överallt i vårt samhälle idag.

De hade försökt prata mig tillrätta men när de inte lyckades nå fram till mig ringde de BKFK och bara två dagar senare sitter jag alltså i en bil på väg till ett av organisationens säkrade hus i södra Sverige. Jag satt som bäst och funderade på vilka "vänner" som ansett att jag behövde professionell hjälp när bilen svängde in på en liten grusväg och stannade framför ett stort gult hus.

Huset låg makalöst vacker med utsikt över öppna fält och man kunde se havet långt borta vid horisonten och när vi gick in fick jag veta att jag skulle vara väldigt glad och tacksam att jag fick denna chansen. De tar bara emot tio personer åt gången och flera hundra kvinnor står i kö, så jag hade verkligen haft tur. Men det hjälpte inte, mitt första dygn blev fruktansvärt. När de låste dörren till mitt rum och fattade vad som höll på att hända, då bröt jag ihop.

Jag skrek och svor, bankade på dörren, försökte slå sönder fönstret för att komma ut, men inget hjälpte. Jag var inlåst. Efter ett par timmar föll jag i rastlös sömn, drömde om feministiska aktioner, mumlade slagord och vaknade med jämna mellanrum och kände en saknad efter mina bang-tidningar som inte kan beskrivas med ord.

Avprogrammeringen tar 10-12 veckor. Man börjar lite lätt med enskilda samtal varvat med gruppterapi à la AA. "Hej jag heter Kajsa, jag är feminist"-varianten. Man får berätta sin historia och får råd och stöd av handledaren och de andra i gruppen. Gruppen där jag ingår är en salig blandning av kvinnor. Allt från Gunnel, 56 år, som en dag tröttnade på sin ölpimplande, tv-tittande, illaluktande man och helt sonika rymde hemifrån, till SunMoon, en tjej som bara är 16 år och som tydligen alltid varit feminist. Konstigt, jag trodde att man blev det, inte att man kunde vara det från början.

Det finns föreläsningar också, med de mest skiftande inriktningar. Igår var jag på en som hette "Män är också människor" och imorgon är det obligatorisk närvaro på "Kvinna - Sansa dig och må bättre". Vi får träna på en massa saker som vi antingen glömt eller förträngt.

Jag hade ingen aning om att det fanns så många, tjusiga, engångsrakhyvlar nuförtiden. Vi sminkar oss och läser månadsmagasin för att se hur vi ska klä oss när vi kommer ut så att vi inte avviker alldeles för mycket från den homogena grupp som utgörs av vanliga, normala kvinnor.

Två dagar i veckan kommer ett antal män till huset och är med på ett par lektioner. Första veckan jag var där sa en av dem att jag hade vackra ögon. Jag slog ner honom. Ingen hade berättat för mig att männen är där av just den anledningen, för att vi ska träna oss på att ta emot komplimanger från män.

Ett gräsligt rykte cirkulerar här i huset, nämligen att vi den sista veckan ska utsättas för ett hemskt prov. Vi ska, utan paus, titta på hela Miss Universum-tävlingen från 1998. Jag undrar om det är sant. Jag tror att jag ska fråga Carina, detta är tydligen hennes tredje vända, så hon borde veta.

Dagarna är annars ganska lika. När vi inte har lektioner eller terapi så pratar vi och läser och umgås. Nu har jag varit här så länge att jag nästan börjar trivas. Det är tryggt och fridfullt här och jag börjar nästan oroa mig för hur jag ska klara mig när jag kommer ut.

Även om jag känner mig stark nu så vet jag att det kommer att komma stunder när jag blir svag och kanske rent av får återfall. För även om jag lärt mig jättemycket hittills så förstår jag till exempel fortfarande inte varför en kvinna ska tjäna flera tusen mindre än en man om de gör samma jobb, men Dan har lovat att förklara allt för mig, så jag tror att det löser sig.

Ändå är jag glad att jag har fått gå igenom allt detta. Det har gjort mig starkare som människa, starkare och mer tillfreds. Jag vet nu att jag gått igenom detta för att kunna hjälpa andra kvinnor som inte klarat sig så bra som jag.

Till alla er vill jag bara säga: Våga vara dig själv, våga vara objekt. Det är inget fel i att män visar kvinnor uppskattning. Det är väl bara trevligt att få komplimanger? Tänk bara på att inte dricka för mycket eller att klä dig för utmanande, vissa män har nämligen lite svårt att förstå att man säger nej, när man är klädd för att säga ja.

Vill du bli Fröken Sverige men har inte vågat skicka in bilder för att du inte vill vara politiskt inkorrekt? Glöm det, bara anmäl dig, om inte annat så är det ju faktiskt en kul grej. Och även om du inte vinner, eller ens kommer med, så får du alldeles säkert erbjudande om doku-såpor och utvik och då är du ju halvvägs mot fame and fortune.

Vill du ha nya bröst så tycker jag att du ska unna dig det. Du gör det ju inte för någon annan, utan du gör det ju för din egen skull. För att du ska tycka bättre om dig själv helt enkelt. Att den operationen innebär att du under de närmaste tio åren måste spendera ett antal hundra tusen på nya ingrepp, för att när du får dina nya bröst så ser helt plötsligt din midja konstig ut, och dina lår, och din näsa; det gör inte så mycket, för vid det laget har du säkert träffat en jättetrevlig man med mycket pengar som bara vill att du ska må bra.

Vill du sen stanna hemma och ta hand om era tre barn så är det ju faktiskt ditt fria val. Det vet ju alla att ungar blir alldeles odrägliga av att gå på dagis och det måste ju vara så att det är bäst för dem om de får vara hemma. Varför skaffar man barn om man inte ska uppfostra dem själv?

Nä, nu måste jag gå, färganalysen börjar om tio minuter. Men kom ihåg tjejer, den dan ni erkänner för er själva och alla andra att ni faktiskt blir mycket gladare när någon säger "Gud, vad du är snygg. Har du gått ner i vikt?" än om ni får höra "Jag beundrar verkligen dig, du är så klok", den dagen min vänner, är den första dagen på resten av era liv som lyckliga och nöjda kvinnor.

Av Kajsa Kallio 25 jun 2001 08:42