Skyll allt på mig

Diskussionerna om vem som startade oroligheterna i Göteborg studsar fram och tillbaka. Det var dom, nej, det var dom, nej, det var dom och så vidare i oändlighet. Vems fel det än var så kommer åtgärder tas, och jag misstänker en kapprustning med allt hårdare handskar.

Jag brukar tänka att det blir så roligt som jag gör det.
Eller, i negativa sammanhang, att allt är mitt fel.
Om jag får en meteorit i huvudet, så är det mitt fel. Det är inte meteoritens fel att jag står där när den kommer. Man kan givetvis skylla på slumpen eller ödet, men jag vill inte skjuta ifrån mig ansvaret. Det är mitt fel. Detta kan tyckas som en extrem och provocerande åsikt och ja, det kanske det är. Jag kan inte bevisa att den stämmer, men jag tror på den av konstruktiva skäl:

Allt mitt hat och andra negativa känslor skapade ur dualistiska perspektiv, kommer i slutändan skada mig själv. Det vill jag inte. Och därför arbetar jag för att desarmera skaparen - mitt ego.

Kontentan av min tro blir att poliserna och demonstranterna som blev skadade, skapade sina egna sår.

Provocerande?
Kanske det.
Nu får du inte tro att jag tycker det är "rätt åt dom jävlarna" som blev fysiskt och mentalt skadade. Tvärtom. Jag känner stark medkänsla för alla som i förvirring skadade andra, men framförallt sig själva. Jag hoppas och tror att de alla vill ha det ogjort. Kanske de tillochmed kommer använda den känslan som motor mot förlåtelse och försoning.

Tyvärr misstänker jag det motsatta.
Jag tror det blir kapprustning.
Och än mer dualism.

En vacker dag hoppas jag att vi alla når insikt om att även vår fiende är en människa i strävan efter lycka, och att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.

Avslutningsvis måste jag knyta ihop säcken.
Den som hade mardrömmar var jag.
Det är mitt eget fel.
Jag kunde tittat bort.

Av Mikael Emtinger 19 jun 2001 10:23