Rapport från Hultsfred

Det ÄR faktiskt något magiskt med festivaler. Ett liv bortom civiliserade regler och beteenden. Gräs, lera, sprit, sopor, folk, bajamajor, tält, enbart kallvatten i kranarna. Ett primitivt liv som ger en helt ny syn på den bortskämda tillvaron hemma. Man blir tacksam för så lite. Finns det toapapper på bajamajan känner man sej privilegierad.

Årets startfält var ett av de bästa någonsin.

När Ola Salo i The Ark, vacker som en påfågel säger att här och nu startar den nya världsordningen där vi ska sluta vara rädda för det som är annorlunda, vi ska bry oss om varandra och vår enda härskare ska vara Njutningen - och sedan drar igång med "Let your body decide where you want to go", då får jag en klump i halsen för att det är så fint.

Daddy Boastin stjäl showen för Latin Kings. Publiken hoppar. Jag känner mej stolt bara över det simpla faktum att ha gått gymnasiet i Botkyrka...!

Iggy Pop, 55, studsar runt som en femtonåring på scen. Med en kropp och en energi utan like har han definitivt den bästa scennärvaron. "Lust for Life" är en klassiker.

Sahara Hotnights som länge varit mina idoler når inte riktigt ut. De är trista och ljudet är trist och de kör för många nya låtar som inte hunnit sätta sej hos publiken än. Jag går likgiltig därifrån.

Soundtrack of our Lives spelar fin musik att sitta i gräset till.

The Skatalites från Jamaica ropar "Rastafari" hela tiden och kör dansant bakfyllemusik och lyckas värma och charma oss även om det duggregnar.

Silverbullit borde fått en större scen än Teaterladan.

Sångaren i Rocket from the Crypt skulle vara vrålsnygg om han rakade av sej mustaschen.

Storbildsskärmen vid Hawaiiscenen känns överflödig under Broder Daniel eftersom de mest filmar på avstånd ändå när de inte zoomar in Håkan Hellström. Man ser bättre i verkligheten.

Hellacopters rockar stenhårt.

Tomas Andersson Wij är gullig.

The Hives är så kaxiga att jag blir provocerad och går därifrån.

Looptroop står för den bästa svenska hiphopen just nu. Hoppas att det gick bra för dem i Göteborg senare. Vilka texter, vilka beats, vilka hjältar.

Men hela festivalbiljetten betalar sej på Kentkonserten. Jag står längst fram och mår så jävla bra. Har aldrig behövt känna mej rädd på någon konsert. Känner mej stor och stark och oövervinnlig när jag står tryckt mot kravallstaketet och håller tillbaka tiotusen personer med bara min kropp. Jocke Berg ser mej rakt i ögonen i två sekunder och gungar och sjunger. Det är också magiskt. Och när de som vanligt avslutar med "747" så väller tårarna fram. Efteråt är jag rusig och rufsig och dansar tillbaka till tältet.

Tyvärr missar jag både Magnus Carlson, Mobbade Barn och Aimee Mann. Programmet känns för späckat och festivalen för kort, varför inte slå ut det på fem dagar istället för tre så att man slipper rusa som en dåre från en scen till nästa? Ibland hinner man bara se en kvart av varje konsert innan man måste gå vidare. Känns tråkigt. För att "fylla ut" kunde man kanske ha fler aktiviteter som klättervägg, volleybollplan, basketplan...?

Fast för många verkar det ha räckt mer än väl med de tre dagarna. En tjej förklarar högljutt hur SKÖNT det ska bli att få DUSCHA och ÄTA och SOVA. Det var nog hennes första festival. Själv njuter jag av att traska omkring i lera, sova på obestämda tider och äta minimajs ur konserv till frukost. Det är mysigt. Dessutom har vi ICA-tältet runt hörnet...

Stunderna av total lycka dyker upp ibland. När man böjer huvudet bakåt och ser rakt upp i himlen till tonerna av Håkan Hellströms "Ramlar". Eller när man ligger dubbelvikt av skratt i gräset för ett internt skämt Gimme some Tjong tjong Lena! Eller när man möter en snygg främling på vägen som hånglar upp en och sedan skiljs man åt i totalt samförstånd. Eller när man efter två timmars köande får ställa sej i duschen. Då har jag fem minuter tidigare upptäckt att jag glömt min portmonnä i tältet och får tigga till mej en tjuga av tjejerna bakom mej i kön. "Inga problem" säger de på bredaste Pitemål och jag gråter nästan av tacksamhet. Det finns solidaritet och värme i överflöd på Hultsfred. En bakfull kompis till mej kan inte sova ifred i gräset för att så många kommer fram och väcker henne och frågar hur hon mår hela tiden.

Jag träffar ganska många jag känner vilket är roligt. Men känner mej stundtals överårig är 20 år gammal då det fullkomligt vimlar av knattar på festivalen. Medelåldern lär ha legat runt 16 år i år. Känns lite ungt. Tjejerna i tältet intill ser ut som Britney Spears och läspar och omnämner varandra som kvinnokarlar. Eh...

Några springer omkring nakna med badringar runt magen. Några andra sitter i diket och visar upp "Världens längsta brösthår" för en femma, en cigg eller bara uppmärksamhet. Det var verkligen extremt långt. En kille står mitt på vägen med snoppen hängandes ut ur byxorna och säger "kolla in världens minsta snopp". Några killar stannar upp, tittar ner, säger "jaha" och går sedan vidare. Det tyckte vi var roligt. En tjej avbryter plötsligt sitt vilda hånglande med repliken "Din slampa, du hånglar verkligen med vem som helst!" Det tyckte vi också var roligt.

Av tradition så blir jag av med en sko näst sista natten blev av med båda skorna mitt förra Hultsfred. Får låna ett par sunkiga Converse av en punkare resten av festivalen. Annars har min nitiska misstänksamhet och stenkoll på väskan lönat sej. Fast min tältkompis lyckas faktiskt tappa mobilen på en av de största konserterna och några timmar senare få tillbaka den av en vakt. Ibland har man tur.

Årets trend: Flaggor! Och t-shirts med hemstadens namn tryckt på bröstet. Har sett alltifrån Göteborg till Vagnshärad. På en tjejs tröja stod det Bajs. Och nej, jag har inte sett bajsmannen. Han finns ju inte, folk är så lättlurade. Det är aldrig någon som sett honom själv utan de känner någon som känner någon. Är trött på att höra om honom. När kommer Kisskvinnan?

...

På dagarna läser jag om Göteborg och slås över hur bisarrt det är att här är vi, 25.000 ungdomar som bara skrattar och dansar och super och har roligt, medan andra i vår ålder engagerar sej och kämpar för demokratin bara några mil därifrån. Vad oansvarig och nonchalant man känner sej.

Men politiken finns även här. De olika politiska partiernas ungdomsavdelningar har informationstält, jag får information om Rättevisemärkt, skänker pengar till Hjälp till Självhjälp, Looptroops gäst från Brooklyn får hela publiken att skandera "Fuck Bush", och i publikhavet vajar anarkistflaggorna. Men lite dåligt samvete har man ändå.

...

Summa summarum blir i alla fall att nästa Hultsfred åker jag ner så fort man får. Fem sammanlagda dagar med lera i håret är alldeles för lite.

Av Gunilla Jägeberg 19 jun 2001 14:32