Tekla

Det hände sig för många år sedan. Det var under sommarens första darrande andetag som du kom till mig för att någon skulle förstå.
Förstå den smärta du bar inom dig, förstå den sorg som för alltid fanns djupt sammanlänkad med din själ.
Det hade då gått ett år sedan du vågade se verkligheten igen.
Du var åter ute i världen, efter många år på sjukhuset med dubbla lås till verkligheten.
Vem vill minnas det du upplevt? Vem vill känna det du känt under så lång tid?
Jag vill förstå, det är allt.

Du kom till mig. Ringde på dörren och jag såg. Såg att de sedan länge läkta ärren på dina armar åter var blödande sår. Att dina ögon åter igen vägrade se den verkligheten vi delade. Min verklighet.

- Demonerna jagar mig igen, sade du.
- Jag ser det i dina ögon, sa jag och försökte lägga all min vuxna trygghet med de orden.

Du klev in i hallen. Tog av dig de slitna kängorna du gått så långt med. Jag såg att du plötsligt blivit så trött på att vandra utan mål. Så trött på att aldrig hitta den kärlek du så väl behövde. Den trygghet som bara ett hem kan ge. Tänkte på den dagen du lämnat oss, vi som älskade dig högst i världen. Offrat våra liv. Kommit varje dag till den låsta avdelningen där du vistats under dina ungdomsår.

- Jag saknar Mamma så, sade du sorgset.
- Jag saknar henne också, sade jag. Men inte så mycket som jag saknar dig.

Dina ögon följde min hand då jag slog upp ett glas vatten till dig. Dina läppar var såriga och uttorkade. Jag sökte din blick men du tittade bort. Fann solljuset som speglade sig i fönsterglaset. Om ändå lite solljus ville bosätta sig i din själ, tänkte jag. Så mycket lättare livet skulle vara.

- Om ändå, sade du trött.
- Jag vet min lilla flicka, jag vet, sade jag.

Jag bad dig lägga dig ner i sängen i ditt gamla rum. Du såg rädd ut vid tanken på vila. Jag förstod att många nätter gått utan att du sovit. Förstod att sjukdomen åter trängde sig på. Att bara tanken på sömn fick dig att hålla dig vaken, natt efter natt, dag efter dag.
Jag önskade så att jag haft någon att fråga till råds. Någon som kände till hur vi i åratal kämpat för att vår flicka skulle stå ut med livet. Någon som förstod att det inte bara var att omfamna dig, och sedan var allt bra. Att det krävdes månader av närhet för att ens få röra vid dig.

- Min dotter, så jag älskar dig!

Du tittade upp, såg förvånad ut.

- Menar du det? Sade du tvekande.
- Jag älskar dig av hela mitt hjärta Tekla. Har du inte förstått det efter alla dessa år? Svarade jag.

Jag såg att hennes blick klarnade och hon tittade rakt på mig och sade att hon inget hellre ville än att bli frisk. Att få komma och bo hos mig igen. Vi kommer alltid sakna Teklas mamma, min livsfrände. Men vi kan fortsätta leva även utan henne.
Jag och Tekla, Tekla och jag.

Av Linnea Forsberg 18 jun 2001 13:57