Studenten

Han var ensam. Det var flera timmar sedan han ens tittat på kartan. Leden var lätt att följa, den slingrade sig uppåt längs bergssidan. En stenig stig som knappt användes längre. Markens stenar var knytnävsstora och knaggliga. Eftersom det tunna sand- och jordlagret ständigt var fruset fick lösa stenar aldrig fäste igen, om de en gång lossnat. De väntade på att någon klättrare skulle sätta dem i rullning.

Det var underligt, tyckte han, att han kom att tänka på skolavslutningen. Det var främmande för den plats han befann sig på. Strax innan han gett sig av hade brevet kommit. Det var tio år sedan de gått ut på trappan utanför skolan och sjungit om studentens lyckliga dagar. Och han smugit sig undan. Upp bakom leden av mösskastande klasskamrater. In bakom glassdörrarna, som stod öppna dagen till ära. Uppför trappan med halklisterna och förbi anslagstavlan med klasscheman.

Han hade gått till toaletten, där det var tyst och man inte längre kunde höra sången. Han satte sig på elementet som han ett år tidigare hade bänt sönder genom att haka loss det från krokarna och sedan använda kroppstyngden för att böja av rören. En fontän med svart vatten hade blivit resultatet. Ingen visste att det var han som gjort det. Inte förrän han började skryta om det.

Utanför stod mamma och pappa och lillebror. Alla med varsin bukett. Pappa hade lånat farbror Birgers amerikanare som de skulle åka hem i. Sedan skulle han ut med kompisarna. Ner till Hotellet och den stora festen. Redan på morgonen hade de druckit hembränt, men effekten hade börjat avta vid det här laget. Han hade lite kvar i en flaska i skåpet. Alla de andra hade lämnat in sina nycklar, inte han.

Det bruna kuvertet stack upp ur bakfickan och han hade varit nära att tappa det flera gånger. Det hade kanske inte spelat så stor roll om det inte vore för risken att någon annan skulle hitta det.

Hon hade lett mot honom precis som mot alla andra och kramat om honom och tackat för de tre åren. Han hade nickat och lett tillbaka. Hon luktade mögel, precis som hennes man, som var lärare i NO. Honom hade han aldrig haft. Alla sa att han var bra. De hade blivit ihop på en klassresa för några år sedan. Fortfarande suckade eleverna när de såg dem. Det var något oroväckande med lärare som betedde sig som nyförälskade tonåringar. Hans feta kroppshydda liksom skälvde när han släpade på diabildsprojektorer och böcker genom korridorerna. Hennes lilla rynkiga kropp. De båda som luktade mögel och kaffe. Det var frånstötande. Han brukade tänka på dem om han fick stånd vid fel tillfälle. När han stod framför klassen och gjorde ett anförande, en av de saker han var riktigt bra på.

Han satt på elementet och vaggade. Funderade på att gå till skåpet och hämta mer sprit. När han först tittat på betyget hade det varit så underligt; han försökte verkligen att förstå vad han såg, men det hade inte gått. Siffrorna fastnade inte i huvudet på honom. Han tittade på dem, men de försvann. Blicken hade känts suddig och allt var förvirrande. Det kanske var alkoholen, som för övrigt kändes allt mer lockande. När han väl fått chansen att gå igenom betygen i stillhet, så var de egentligen inte speciellt förvånande. Ungefär samma siffror som vanligt. Ingenting anmärkningsvärt. Något under medel, det var språken och matematiken som drog ner. Några fyror, några tvåor, men mest treor. Inga femmor eller ettor.

Han föraktade de i klassen som bara hade bra betyg. De som han kände sympatier med var de som var dåliga. Han hade slängt några ord med dem. Karin, som nästan aldrig var där och som stoltserade med att inte förstå. Det var skönt, han var inte sämst.

Det var först efter ett tag som han lagt märke till betyget i samhällskunskap. En trea. Han hade hört att flera andra i klassen fått fyror. Några av de där hjärntvättade idioterna som aldrig sa något vettigt. De som sa emot honom för att det var han som sa något. De som hade alla rätt på proven. De som senare gick ut på trappan och trodde på orden som de sjöng. De hade fått fyror, en del till och med femmor. Han kunde leva med de som fick femmor, det var samma typer som fick femmor i allt. De som började gråta när de hade fel på proven.

Han hade druckit lite mer. Det var ett raseri som fyllde honom. Han gick genom korridorerna. Småsprang. När han senare satt på elementet visste han att han borde tagit det lugnare. Samlat sig så att han kunnat ge svar på tal. Men han hade blivit så förbannad. Hon hade ju lovat honom en fyra. Visste hon vad en fyra betydde för honom? Vem var det som förde alla diskussioner i klassen? Okej, han kanske inte alltid sa det smartaste eller det som var rätt, men han hade i alla fall en åsikt som han inte läst om i samhällskunskapsboken.

Han hade tänkt springa fram till henne och sparka henne i huvudet. Det var vad han ville göra i alla fall. Sparka henne så att huvudet studsade in i väggen och hon trillade ner på golvet. Sedan skulle han spotta henne i ansiktet. Skrika åt henne att hon var en jävla hora. Han skulle stampa henne över skallen när hon låg ner. Men han hittade henne inte. Han gick bort till lärarrummet, fortfarande förbannad. Där stod hon tillsammans med mögelmannen. Mögelparet.

Hon vände sig om och såg honom. Gav honom ett vänligt leende, lite besvärat. Så ropade hon åt honom att hon ville prata med honom, att han bara skulle vänta en kort sekund. Hon kramade mögelmannens hand och så kom hon mot honom, med en bunt papper i handen. Hon var finklädd, dagen till ära. Nu kunde man se att hon hade en liten kula till mage, på den annars spinkiga kroppen. De passade väl bra ihop då, det feta mögelparet.

"Ja, hej. Hur känns det nu då?" Hon väntade inte på svar. "Jag ville prata lite med dig om betyget." Han nickade. "Jag vet att jag hade sagt att du skulle få en fyra och jag är verkligen ledsen att det blev som det blev. Vad har du tänkt att göra nu?"

Han var tyst en stund. Rösten lät mycket trevligare än han skulle velat. "Jag har väl tänkt att resa." Det lät dumt, det hörde han. Hon log mot honom, lite överseende. "Ja, det tycker jag att du ska göra. Resa låter som en bra idé. När man är ung och så." Han nickade igen. Svetten trängde fram i pannan och på händerna. "Ja, det var väldigt många som var duktiga i klassen i år. Jag ville verkligen sätta fler höga betyg, men som du förstår måste man göra val. Då var jag tvungen att ge de som så att säga hade bevis för sina kunskaper de höga betygen. De som hade bra resultat på proven. Ja, det har verkligen inte varit lätt. Det är betygssystemet som behövs ändras."

Han nickade igen. Han hade skrivit ett arbete om betygssystemet. Hon hade tyckt att det var bra, men mest att det var ett skämt. Hon hade skrattat och lett när han sa att han ville göra ett arbete om det. "Vad du skulle kunna göra är att läsa upp dina betyg. Det är nya regler för sådant nu. Alla kan läsa upp sina betyg, med det nya betygssystemet som kommer." "Jag ska resa", svarade han kort och gick därifrån. Hon hade stått kvar och tittat efter honom. Han visste precis vilken blick hon hade.

Han klev aldrig ut på trappan. Farsan kom in och hämtade honom. Undrade var han tagit vägen. Så bar det av hemåt. Alla skrattade och pappa tyckte att han hade bra betyg. Fan så mycket bättre än vad han haft i alla fall. Det var inte hela världen med betyg för den delen. Han hade aldrig behövt visa upp sina.

På kvällen struntade han i alltihop. Blev förstås full. Alla andra också. De små nippertipporna i klassen låg och kalvade i buskagen utanför Hotellet, medan regnet gjorde deras vita klänningar genomskinliga.


Det hade gått tio år redan. Det var inte samma värld som den han befann sig i nu. Tio år och flera hundra mil skilde dem åt. Han satte sig ner på sin ryggsäck. Näsduken hade blivit fuktig av andedräkten och han drog ner den igen. Det var svårt att andas på en sådan här hög höjd. Han ville känna kylan i strupen. Det gjorde nästan ont när han andades genom näsan. De där hemma hade säkert ätit smörgåstårta och druckit sprit. Förmodligen var de alla väldigt berusade. Här var det förmiddag, men hemma var det sen natt. Förmodligen var det en väldigt sen natt.

Av Anders Erikson 12 jun 2001 09:35