Samhällets Okunskap

Jag finns med om han behöver praktisk hjälp för han är funktionshindrad och kör elrullstol. Fler och fler verksamheter klarar han idag självständigt, men just vid inhandling av kläder väljer han fortfarande min hjälp. Många klädesaffärer är trånga och svåråtkomliga trots ditmonterade hissar. Det är svårt att manövrera en elrullstol i trånga passager klädställen emellan. För att inte tala om provhytterna som alls inte är konstruerade för annat än gående. Oftast går det bra att prova på lagret, fikarummet eller i angränsande korridor "utan spegel", men då måste man fråga personalen först. Hur kan den som handlar då veta att färgen passar eller om plagget tar sig bra ut. Märk väl oftast särbehandlas de "icke gående". Att vara en "vanlig" tonåring på insidan men av omgivningen många gånger särbehandlad pga utsidan.

Det är verkligen positivt att Ultra satsat på bussar med ramp och lågt golv. Tänk vilken frihet att kunna åka två gånger i timmen vilken timme man önskar, mot att förbeställa exakt tid med färdtjänst dagen före. Med den nya tidtabellen i näven bestämmer vi oss att åka hem 16,35 med 6:ans buss mot Ersboda, med ramp och låggolv. Vi är lyxigt tidiga vid hållplatsen redan 16, 10 nöjda med dagens inhandling. Flera bussar mot Ersboda passerar men de är inte avsedda för funktionshindrade, vi väntar troget på 6:an. Döm å vår förvåning när vår buss anländer men det är ingen låggolvbuss. Jag frågar chauffören om anledningen till fel buss, han betvivlar mitt påstående men övertygas av tidtabellen och ringer till någon som inte heller har någon aning om att sträckan ska trafikeras med låggolvbussar. Chauffören hänvisar oss till Ultras kontor och vi går dit. Diskussioner där också och åter måste min tidtabell fram för att bevisa att 6:an faktiskt utlovar låggolv på sträckan. Vi blir tillslut lovad taxi hem men eftersom vi vet av erfarenhet att det inte är lätt att spontanbeställa en taxibuss med ramp och helst inte en fredag eftermiddag, beslutar vi att invänta 9:ans buss mot Ersboda som går vid femtiden. 6:an går en/tim och 9:an en/tim Vi fick dock var sin bussresa betald som plåster på såren av mannen på Ultrakontoret.

Äntligen rätt busskontruktion för våra behov, 9:an anländer för påstigning. 17-åringen sitter troget kvar och väntar tills alla gående stigit ombord och det blir dax för chauffören att lämna sin plats och fälla ut bussens ramp. Då uppstår nästa problem, hon vet inte hur hon ska hantera rampen. Jag börjar känna hungern och irritationen växa, samtidigt vet jag att denna tjej alls inte rår för det som nu inträffar. Hon är en van förare från en annan tur men alls inte med ramp. Efter minst 5 minuters tystnad anmäler sig en manlig passagerare att hjälpa henne. Efter ytterligare några minuter och med förenade krafter låg rampen där men hur skulle den stabiliseras, jag kunde här bidra genom att beskriva att rampen skulle ut mer på gatan för att ligga stabilt.

Jaa vi kom hem tillslut 17.40 men det kändes inget bra. På måndag ringde jag och berättade det inträffade för Nordlund på Ultra. Mest för att allt skulle iordningställas så 6:an kör med bussar de utlovat enligt tidtabellen. Jag påpekade också att förarna måste få praktisk kunskap om ramperna. Vi fick även här kompensation, ett busskort med tio resor.

Det är trist när verksamheter inte är igenomtänkta. Orken tynar. Återigen känns det jobbigt att behöva vara som föregångare i ett samhälle med så mycket okunskap.

Av Asta Granberg 26 maj 2001 15:30