Hur hon känner sig nu

Jag har blivit bättre dom sista dagarna. Den nya medicinen är så stark att det enda jag kan göra är att sova. Huvudet värker så fort jag rör mig i sängen. Jag måste ligga still. Dom säger att det är rätt åt mej. Att det ska vara så. Jag vet inte. Jag vet inte om det ska vara så. Nu sitter jag här och skriver för att lugna ner mej. Jag känner mej nervös. Det är någonting i mej som äter på mej. Jag vet inte vad. Har det alltid varit så? Och i huvudet ropar dom, skriker dom, skäller dom på mej och talar om för mej att jag är en jävla skit som inte är värd någonting. Och jag säger emot. Säger att det är jag visst. Säger att det är dom som är jävla skitar. Och då börjar dom gapa mer. Och jag gapar tillbaka och sedan blir allt tyst för en pytteliten sekund innan dom börjar igen. Börjar skrika än värre. Som om den där sekunden är en sådan där konstpaus som man tillför ibland för att göra allt mycket tydligare. Dom lyckas med den där sekunden. Den där sekunden får mej att hinna börja tänka och när jag tänker vet jag. Jag vet. Vet att det aldrig kommer att ta slut. Att dom där rösterna alltid kommer att finnas i mitt huvud. Jag vet att jag kommer att få skrika och gapa tillbaka till den tid kommer då allt rasar och går sönder. Går sönder.

Av Susanne Friberg 21 maj 2001 12:06