Men jag är ju gravid

Det ringer i telefonen och hon svarar, det är hennes telefon på arbetet som ringer så det är troligtvis ett jobbsamtal och hon kladdar små streck med pennan på ett kladdblock bredvid telefonen, den som ringer frågar "-är detta Suzanne?" Hon svarar ja men har fortfarande inte fattat att det är ett samtal till henne, Suzanne privatpersonen och inte till hennes jobb till jobb-Suzanne utan till privat-Suzanne.

"-Jo det är från MVC, mödravårdcentralen, vi har fått svar på dina prover du gjorde när du var här och du har cellförändringar." Här hör hon inte vad dom säjer längre, hon har tappat bort sej, helt oförberedd. Varför kunde dom inte ha väntat med att säja det här till nästa besök på MVC? Hon går ju där ca en gång i månaden och det är bara 2 veckor till nästa besök. Hon får veta att hon kommer att få en kallelse från sjukhuset med posten, tack och hej.

Kvar sitter hon med luren i handen och förstår ingenting. Hon fortsätter att jobba och frågorna och medvetandet om samtalet kommer inte förrän på kvällen och vem finns det att fråga? Hon har inga föräldrar och ingen vuxen i sitt liv och vem ska man fråga? Sjukvårdsupplysningen sent på kvällen? Hon inser att dom vet ju inte heller utan det är ju bara att avvakta. På sjukhuset har det bokats upp en tid där hon ska få genomgå en skrapning av livmodertappen, hon ber att få göra det efter att barnet hon väntar är fött då hon faktiskt är gravid i vecka 18 och har gått igenom en halv graviditet. Hon får veta att det är oansvarigt av henne att ens tänka tanken att skjuta upp det, hon måste göra detta NU !

Dagen D så infinner hon sej på det stora sjukhuset och får en lugnande spruta som alla får innan operation. Hon har begärt att få göra skrapningen vaken då hon anser att en nersövning inte är nyttigt för barnet hon väntar och att hon anser att hon är psykiskt stark nog att göra detta under lokal bedövning.

Hon får ligga i en säng och vänta, det är en stor sal med flera sängar där man bara har ett draperi mellan sängarna. En barsk sjuksköterska går runt och när hon frågar henne vad hon ska in för så säjer hon att hon är gravid men att hon ska skrapa livmodertappen pga cellförändringar, plötsligt blir sköterskan snäll och hjälpsam och puffar upp hennes kuddar och hämtar en tidning till henne. Hade sköterskan trott att hon skulle in på abort?

Hon kan inte läsa tidningen då den lugnande sprutan gör att hon inte kan se bokstäverna i tidningen. Nu rullas alla sängarna vidare till en bred korridor, kvinnan i sängen närmast hennes är påverkad av det lugnande medlet och sluddrar och berättar att hon bor utomlands men nu är i sverige och ska operera bort "hela paketet". Hennes underliv har alltid spökat och nu ska det bli skönt att bli av med det. Alla kvinnor som ligger i samma korridor ska alla in på någon typ av underlivs operation. När det är hennes tur så rullas hon in på operation och blir liggande där ensam i några minuter. En sköterska kommer in och säjer att snart är det dags, dörren öppnas och in backar en läkare i full mundering. Hon tittar på henne och säjer till sköterskan och inte till henne: "-Patienten är ju vaken!?"
Hon svarar själv att hon inte behöver sövas för en livmodertapps skrapning.

Läkaren pratar inte med henne utan fortsätter att prata med sjuksköterskan precis som om hon inte fanns, läkaren kanske aldrig träffade några vakna patienter?

Hon säjer en gång till att eftersom jag är gravid så vill jag inte bli sövd. Då säjer läkaren, fortfarande till sjuksköterskan: "-Jag vill inte arbeta på en vaken patient för hon kan bli orolig och försöka att resa sej upp under ingreppet!" Då har hon fått nog och ryar i: "-Jag är gravid och jag klarar av att vara vaken under ett sånt här ingrepp, jag har ju redan fått en lugnanade spruta och har bett att få en så kallad tandläkarbedövning lokalt så att ingreppet inte känns."

Nu tittar läkaren på henne och säjer: "-Ni är GRAVID?"
Läkaren som skulle göra ingreppet visste inte att hon var gravid, tänk om hon hade varit nedsövd och läkaren hade skrapat ut alltihop och bara sytt igen som på resten av patienterna i korridoren utanför? Läkaren tar av sej handskarna och sätter sej ner och läser hennes journal och sedan så får hon lokal bedövningen och ingreppet görs.

Nu idag 20 år senare så sitter jag här med en 19 årig son som är på väg ut i vuxen livet. Jag ringer honom en gång i veckan och han är alltid upptagen med något och stressad över kompisar som vill ha av hans tid. Vi pratar väl ca 2-3 minuter per vecka i telefon med varandra, ses gör vi nästan inte alls.

Det går väl över, han blir säkert vuxen på riktigt snart och pratar med mej igen när han hittat in i vuxenvärlden och vet vem han är. Fast det är ledsamt och ensamt som morsa när ens ungar lämnat boet och inte har tid för mer än 2-3 minuter per mobil i veckan. Barn som har upptagit hela ens tid under så många år, men man äger dom ju inte. Tröstar mej med att han nog hittar tillbaka till mej om några år - förhoppningsvis.

Fast det var nära att han inte blev något den dagen på sjukhuset för 20 år sen om han inte hade haft en envis morsa.

Cellförändringarna då? Det togs prover och det köldbehandlades och skrapades, oftast i ett rum fyllt med kandidater där man låg i en gynstol helt naken och utlämnad. Dom pratade latin och sjukhus termer med varandra och hälsade inte ens på mej.

Några månader efter att jag fått sonen så sa en äldre barsk manlig gynekolog att en del kvinnor kan få konstiga cellförändringar under en graviditet som senare bara försvinner. Hade jag gått igenom allt detta i onödan?

Kommer knappt ihåg min gravidetet pga av all oro.

Av Suzanne Ek 20 maj 2001 10:03