Ångest en mångalen natt

Jag har pluggat mest hela mitt liv, har aldrig behövt ta ansvar för ett hem, en familj. Ja, ett barn, det är jag. Nu står jag mitt i gränslandet. På ena sidan den välkända och trygga, numera rätt uttjatade världen. Där borta tornar istället okända landskap fram. Jag befinner mig i gränslandet och kan inte välja, vill inte.

Omgivningen med alla sina krav förväntar sig en massa av mig. Nu ska jag ge dem lön för mödan. Staten ska få tillbaka på sina slantar för skola och barnomsorg. Föräldrarna vill stolt kunna säga att "det där är min son". Brorsan säger att "så här mycket tjänar jag, vad tjänar du?"

Bästa möjliga förutsättningar har jag fått, men ändå. Jag är egentligen inte feg, snarare tvärtom, men jag hämmas av min världsbild. Jag ser ett samhälle där hyckleriet härskar, "kliar du min rygg, kliar jag din". Här kan vem som helst säljas ut, bara priset är det rätta.

Landskapet jag skymtat där borta lockar förföriskt med sina möjligheter, men där finns också många olycksbröder. Jag tycker mig känna igen dem, kanske någon jag redan mött på livets väg. Kristen som jag är har Gud gett mig hopp, och ger mig än, men kyrkan levererar mest besvikelser, så kommersialiserad och anpassad till omvärlden.

Konfirmander ska lockas med flashiga reklamkampanjer och församlingarna strider inbördes om vem som har flest i bänkarna. Visst görs mycket fantastiskt, men det sker i det tysta. Kända blir de som massmedierna lyfter fram, inte de som gnor på i vardagen.

Jo, jag är nog bitter, men ändå bara 24 år. Det finns en uppgift för oss alla sägs det, och visst ser jag många uppgifter, för många. Jag kan redan proceduren, jag visar framfötterna, får mer ansvar och mer ansvar. Jag lär mig vem som är vän och vem som är fiende. Om jag vill lyckas ser jag till att skaffa så många hållhakar som möjligt på "rätt" personer.

Dum som jag är brukar jag dock strunta i det senare med resultatet att jag efter ett ambitiöst arbete presenterar ett förslag som alla nickar åt, men som snabbt glöms bort. Nej, inte ens den minsta kritik får jag, men mer än en teori blir det inte.

Det är knappast ondskan som regerar, snarare egenintresset. De flesta är upptagna av sitt och ser mest en ny idé som mera jobb. Ibland är det avundsjuka, oftare uppgivenhet eller dåligt självförtroende.

Det finns alltid ett skäl, men vad hjälper det när jag, blott 24 år, funderar på ett omöjligt val. Att kämpa och komma med idéer leder till att jag blir missförstådd, sedd som lite konstig och alldeles ensam. Samtidigt har jag ett ansvar. Om jag ser att systemet är alldeles sjukt måste jag göra något åt det, men...

Hur länge ska jag orka?

Av Klas Corbelius 16 maj 2001 09:38