Frihet är att få slippa bry sig

Gisela Jönsson menar i sin artikel "Frihet, vad är det?" på språkliga och definitionsmässiga grunder att jag använder ordet frihet på ett felaktigt sätt. Men jag anser att ordets politiska innebörd är den relevanta - inte dess rent ekonomiska eller rent språkteoretiska. Jag tror inte att renodlat akademiska debatter gynnar det politiska intresset eller medvetenheten i samhället, åtminstone inte i ett sådant här forum.

Jag tror inte heller att man kan använda en ordbok i alla politiska frågor utan snarare ibland kanske en historiebok för att hitta viktiga lärdomar. Eller helt enkelt lita på vad man innerst inne känner är rätt och riktigt för mänskligheten - samvete och empati kan utgöra minst lika viktiga ledstjärnor som bildning och kunskap.

Den nyliberala ideologin och dess frihetsbegrepp - rationellt kalkylerat på vad man själv tjänar mest på - ter sig bisarrt och faktiskt lite löjeväckande i sammanhanget.

Politisk liberalism, i meningen åsikts- och yttrandefrihet med mera, framför naturligtvis flera viktiga ståndpunkter som måste efterlevas i ett modernt samhälle. Men när man hävdar att dessa friheter måste gå hand i hand med ekonomisk frihet - eller rentav hävdar att de två är en och samma frihet - tror jag att man är farligt ute. När frihet blir synonymt med att få använda pengarna som man vill - till exempel för att välja hamburgare - har något gått snett.

Nittonhundratalet visade med otäck tydlighet vilka omständigheter som gav upphov till att antidemokratiska krafter fick fäste. Ett egoistiskt och kallsinnigt samhälle har alltid utgjort en god mylla för destruktiva rörelser att växa i, från organiserad brottslighet till politisk extremism.

Efter andra världskriget uppstod en ny medvetenhet om välfärdstatens och den materiella minimi-standardens demokratiska värde och stabiliserande funktion. Man insåg med andra ord att alla måste vara frigjorda från och obundna vid de grundläggande behovens tvång för att kunna utveckla sig själva och samhället mot fred och rättvisa.

Svenska akademins och svenska språknämndens skolordlista definierar för övrigt frihet så här: befrielse från tvång, obundenhet, frigjordhet.

Vem som helst kan idag räkna ut att misär lätt kan leda till aggression och att aggression vanligen leder till skräck - den skräcken undkommer ingen av oss. Även en nyliberal kan faktiskt bli rånmördad av en desperat människa utan mat eller tak över huvudet. Å andra sidan har nyliberalen nog råd med murar, taggtråd och larmsystem kring sin flotta villa.

Vi fick alltså vår läxa under nittonhundratalet - åtminstone somliga av oss. Men varför ska vi nu plötsligt ta ett steg tillbaka, ett steg bort från det goda samhället?

Förvisso leder ju en välfärdsstat som garanterar alla ett visst välstånd till att människors ekonomiska frihet delvis minskar, något som liberalerna vänder sig emot. Man hävdar bestämt att individen ska vara fri att själv disponera vartenda öre och att det är tyranniskt att tvinga henne att ta ansvar för hela samhället. Individen ska vara fri att slippa bry sig om de som inte förmår, vill, kan eller har förutsättningar att lyckas lika bra i den fria konkurrensen.

Den stora frågan borde istället vara vad den ekonomiska friheten är värd i ett större sammanhang.

Vad spelar det för roll om jag är fri att använda mina pengar som jag vill när samhället med sin ständiga indelning i vinnare och förlorare föder samhällsfientliga känslor och tankar jämte sjunkande valdeltagande, främlingsfientlighet, gatuvåld och brottslighet? Vad för slags frihet är det att vara rik i ett otrevligt eller rent ut sagt obehagligt samhälle?

Det kan man fundera över. Personligen kan jag inte se varför en viss inskränkning i den ekonomiska friheten för att trygga det goda samhället skulle vara ett sådant stort offer. Medkänsla borde vara en grundsten i en demokrati.

Jag vill poängtera att jag inte vill att andra ska betala för mig - jag vill att vi betalar för varandra. Jag tycker att vi ska använda det växande välståndet som ett medel på väg mot ett trevligare samhälle, istället för att - vi måste ha kommit längre än så - se den materiella välfärden som ett mål i sig.

Men för den skull är tron på individen inte osund eller dum - jag tror hårt på att hon vill andra väl och kan leva i harmoni med sin omvärld. Jag tror att hon om hon anstränger sig kan finna den kanske viktigaste friheten, den fria tanken. Jag tror att hon som medborgare i ett modernt samhälle kan bidra med något till mänskligheten. Om hon orkar och vill - och bryr sig.

Av Henrik Hermansson 15 maj 2001 10:10