Tänk om hon är död

Till slut vågade jag inte tro på ljuden. Ett ljud. Det är inte mamma, det hör man på stegen. Inte. Går förbi. Gick förbi. Jag darrade i hela kroppen. Har hon dött? Det är mycket möjligt att dö sådär plötsligt. Såg mig själv stå på begravningen. Sammanbiten.

Alla skulle stå och se på mig med ledsna ögon och beundra mig för att jag inte grät. Men sedan när jag tänkte längre, att mamma var död och att jag aldrig mer skulle få se henne, började jag gråta. Låg och darrade under täcket. Sökte med handen efter strömbrytaren. Fann den.

Om jag tände skulle det kännas som om jag gav upp. Att det var något fel över att inte mamma kommit ännu. Dessutom skulle jag väcka Erik. Jag lyssnade på hans andhämtningar som blev långsammare. Ett ljud. Från köket. Det knakade i väggarna. Hörde min syster vända sig i sängen. Man kunde höra mycket. Jag tände lampan. Sökte med fötterna på det kalla golvet. Erik låg alldeles intill mitt vänstra ben.

Mamma hade sagt att vi skulle köpa våningsäng så fort hon hade råd. Jag hoppades på att hon aldrig skulle få råd. Inga ljud. Erik vaknade till. Tittade på mig. Valde sedan att blunda igen. Jag uppskattade avståndet till dörren till fjorton steg. Sedan släckte jag. Ett två tre fyra. Höll på att ramla över madrassen. Min hand hamnade på Eriks ben. Det rycktes undan snabbt. Jag fortsatte mot dörren. Öppnade. Lägenheten var full av ljus trots att alla lampor var släckta. Jag gick till köket. Lyktstolparna där ute gjorde spökliga mönster på väggarna. Vågande nästan inte fortsätta mot fönstret. Fortfarande skakade jag. Kanske än mer. Gårdsplanen var ödsligt tom.

Inga fönster var tända. Portuppgångarna nedsläckta. Kunde skymta skuggorna från en katt på husfasaderna, uppförstorat av strålkastarna från en bil. Magen värkte. Jag kunde inte stå rakt. Fick bocka mig fram. Röra på smärtan. Inga ljud, inga dörrar öppnades. Vinden mot fönstret. Kunde inte stå ut i mörkret. Var tvungen att tända bordslampan. Det tog tid att vänja sig. Det gick inte att se ut. Skuggorna försvann. Myror vid tröskeln. Nästan svart av miljoner myror. Jag blev väldigt förundrad. Satte mig på huk. Försökte följa en myra med blicken för att se var den blev av. Omöjligt.

Oron i magen. Lade mig på golvet. Grät. Ordet "död" ekade runt i mitt huvud. Kunde inte få bort det. Ljuset bara ökade värken i magen. Inte ens myrorna kunde stilla den. Kramade köksmatten med händerna. Fingertopparna blev alldeles vita. Tänderna sammanbitna. Försökte tänka på lyckliga saker. Som när vi var i Göteborg. När vi gick vilse. Jag hittade själv. Men hur skulle jag hittat utan tryggheten att ha mamma och Hanna bakom mig? Jag skulle inte våga gå ens ett steg. De mörka skogarna längs grusvägskanterna. Jag skulle lagt mig på vägen, som jag ligger nu.

Klockan ovanför dörren visade att det snart var morgon. Snart skulle jag ha vaknat, tittat upp, blundat, och somnat igen. Jag lutade mig mot väggen. Konturtapeten rev mot min rygg. Ville att jag skulle gå upp, inte sitta kvar och vänta. Sekunderna blev längre.

Jag reste mig. Gick mot telefonenen. Sökte efter den lilla röda boken med telefonnummer. Fann den i översta byrålådan. Letade på "F". Enda namnet på "f" var Johan Fredriksson. Visste inte vem det var. Bläddrade. Hittade henne till slut på vårt efternamn. Margareta hette hon. Slog numret. Jag kunde känna hjärtslagen i telefonluren. Fort. En signal.

Kom att tänka på att det var mitt i natten. I alla fall väldigt tidigt. Ännu en signal. Försent nu i alla fall. Hon svarade. Hörde på hennes röst att hon var väldigt trött.
"Mamma har inte kommit hem än." Jag vet inte var orden kom ifrån. Men hon förstod att det var jag. Hur hon kunde veta det visste jag inte. Jag kände mig genast lugnare. Hon lugnade ned mig. Sa att mamma nog skulle komma hem snart. Jag började gråta.

Redan från första orden visste jag att jag inte skulle kunna stå emot. Hon kommer nog snart. Nog. Nog som i kanske. Kanske som i en möjlighet att inte. Men hennes röst lugnade ned mig. Jag lovade henne att ringa så fort mamma kom hem. För hon skulle komma. Det var farmor säker på.

Motvilligt lade jag på luren. Saknade genast hennes röst. Det gjorde fortfarande ont i magen. Men kanske en aning mindre. Och så var ljuden där. Porten öppnades och stängdes. Stegen. Mammas steg. De stannade vid dörren. Jag hörde skramlandet från nycklarna. Jag skyndade mig in på toaletten. Stängde och låste snabbt. Ställde mig på toaletten. Så jag kunde se mig själv i spegeln. Röda ögon. Ytterdörren öppnades. Jag spolade och gick ut.

"Är du vaken redan?" Jag kunde inte låta bli att visa henne mina röda ögon. Hon såg dem och förstod.

"Du ska ringa farmor." Hon förstod. Lyfte luren. Slog numret. Hon kunde det utantill. Det kunde jag också.
Jag gick in i mitt rum. Stängde dörren. La mig i sängen. Drog täcket över huvudet. Tänkte på myrorna. Somnade direkt.

Av Håkan Kristensson 04 maj 2001 11:53