Attac-galan gjorde mig besviken

Revolt för mig är att säga: Hallå, ni har missat nåt! Ni har missat nåt som är viktigt för mig i det samhälle vi byggt.

Man måste våga vara med! Jag vill vara med. Samhället är "vi" . Blir samhället "dom" så har man gett upp. Jag tror inte att avståndstagande är en bra form av revolt. För man är ju med i samhället ändå. Förutom, kanske, om man bor på en självförsörjande gård på landet. Men det är å andra sidan skitjobbigt. Och tanken med ett samhälle är ju just att det inte ska va skitjobbigt att leva.

Det var just detta som attraherade mig med Attac. Att det var en rörelse som var med i samhället som det är. En rörelse som går in för att sprida solidaritets- och rättviseidéer i den faktiska världen med marknadsekonomi och allt. Istället för att blicka bort mot fabulösa planekonomi-utopier, som jag upplevt att den traditionella vänstern gör. Dessutom upplevde jag att Attac var lite att börja om. Att dra ett streck över klasshat-tramset och tillåta folk från alla samhällskategorier vara med och skapa en ny slags politisk diskussion. Bortom traditionella uppdelningar i höger och vänster.

För jag ogillar blockpolitik. Jag tycker det är omodernt. Jag gillar inte att dela upp åsikter i höger och vänster. Jag gillar inte tanken på en världsbild som bygger på att vissa inte förstår varandra och aldrig ska förstå varandra. Det är omodernt att inte förstå varandra. I urtiden förstod folk varandra jättedåligt och därför krigade dom konstant.

Och jag tror man kan förstå varandra utan att göra avkall på vad man tror på.

Jag menar, det finns ju ingen jävel som inte vill ha det skönt och roligt. Och bara genom att konstatera det har man ju kommit jättelångt i en allmänsklig förståelse.

Av dessa anledningar ville jag engagera mig i Attac. Och därför ställde jag upp i Attac-galan som var på Münchenbryggeriet i Stockholm förra lördagen. Under dagen gled jag omkring och snick-snackade med folket på plats. Jag var nyfiken på att se om det fanns fler som jag, som såg Attac som företrädare för en möjlig tredje väg, bortom höger och vänster. Och många som jag talade med verkade hålla med om detta. Dessutom verkade de flesta hålla med om att det tråkigaste som kan hända med Attac är att det blir en trendig falang av den traditionella klysch-vänstern.

Döm då om min förvåning när kvällen sätter igång och det visar sig att man bjudit in en marxistisk teatergrupp. Sen dyker Göran Greider upp som huvudtalare och lovprisar planekonomi och klasshat. Mitt sista minne av kvällen är när Latin Kings hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch och därmed är alla mina fördomar om traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster bekräftade.

Det är väldigt inne nuförtiden att säga att man är "jävligt vänster" och sånt. Men jag vill bara säga att jag inte tycker det är ett piss radikalt med vare sig hasch eller utopier. Och kombinationen är inget annat än ett långsamt självmord.

Har inte det här hänt förut? Vill ingen ha nåt nytt? Jag kanske är trög men jag tror fortfarande att Attac kan vara någonting annat, ett nytt och revolterande perspektiv på annars utslitna diskussioner. Men då krävs det nog att även andra än anhängare av den traditionella vänstern engagerar sig i rörelsen.

Av Ola Salo 04 maj 2001 09:36