Jag får inte säga att jag är bra

Som svensk får jag nämligen inte berätta att jag under förra året vann SM-guld med Umeå IK, vann Diamantbollen samt blev framröstad av de övriga spelarna i Allsvenskan till årets mest betydelsefulla spelare.

Jag får säga att det är helt okej att vara homosexuell, däremot inte att jag är heterosexuell. Att jag tog tillfället i akt och kritiserade media för den usla bevakningen av damfotboll i samband med Fotbollsgalan var ett misstag av jätteformat; för jag är tjej och spelar fotboll och då placeras man enligt vissa in i ett fack. Där ska man vara, och framför allt: man ska vara tyst.

Det är väl heller knappast tillåtet att berätta att jag faktiskt bryr mig om mitt yttre, att jag är en ung och stolt kvinna som älskar att spela fotboll och hatar att förlora. Aldrig får jag säga att min teknik och speluppfattning är likvärdig med många herrspelare på elitnivå. Jag är ju tjej, och jag spelar fotboll - i Sverige.

Men jag säger det ändå, för det är sant, ja, faktiskt är varje ord sant!

För mig, säkert som för många andra elitspelare oavsett kön och idrott, är inte alla nio träningar per vecka upplyftande. Inte heller alla 100 resdagar per år, eller all planering av studier mellan träningspassen. Visst är det gånger jag funderar på vad jag håller på med. Är det värt all träning, slit och uppoffring och varför utsätter jag mig själv för detta?

Inte är det för pengarna i alla fall. Det är för något helt annat. Det är för känslan. Känslan av gemenskap, att utvecklas, att vinna och leva. Ingen som inte har vunnit ett SM-guld kan förstå känslan man känner när SM-bucklan lyfts mot skyn efter årets 329 träningar och matcher. Eller känslan när den svenska nationalsången spelas i ett mästerskap inför 60 000 åskådare. Det är stort, och det är min drivkraft, och då är jag stolt över att vara Svensk.

För mig är känslan av glädje och stolthet såna gånger lika stor dom för vilken annan elitidrottare som helst - oavsett kön.

Att jag inte tjänar stora pengar på mitt SM-guld gör väl inte prestationen sämre? Är det inte så att min och mina lagkamraters prestationer i stället borde uppskattas desto mer just med tanke på att drivkraften uteslutande är något annat än pengar?

Påhoppen mot oss tjejer går ibland så långt att jag nu och då funderar över om jag verkligen förtjänar att inombords känna stolthet och glädje för min egen och lagets prestation. Det är därför jag ibland spekulerar i om livet skulle ha sett annorlunda ut om jag var född i USA eller Norge, där faktiskt framgångsrika tjejer slipper den ständiga, och alltid lika tråkiga och föråldrade, jämförelsen könen emellan.

Jag är inte ett smack avundsjuk på vare sig killar eller amerikanska fotbollstjejer och deras pengar. Bara avundsjuk på omgivningens sätt att behandla likvärdiga prestationer på så olika sätt.

Avslutningsvis vill jag tacka media, Svensson, politiker och näringslivet i Umeå. Ni har förstått vad det handlar och Ni gör att jag tillsammans med mina klubbkompisar i Umeå IK känner stolthet för det vi uträttar. Stort TACK!

Av Tina Nordlund 30 apr 2001 10:15