Att använda sina vingar

En glad fågel bor i en gyllene bur. Det är en hemtrevlig bur där fågeln fixat och pysslat så att hon skall trivas. Oftast sitter hon där i buren på sin pinne och gör allt hennes ägare vill att hon skall göra, hon lyser upp tillvaron för ägaren med sitt kvitter och sin personlighet. Det är en snäll och lydig fågel som egentligen är rätt nöjd med sin tillvaro, hon får mat och husrum, hon får en liten klapp och ett vänligt ord ibland för att hållas på gott humör. Med tiden blir det flera småägare också, som även de behöver det fågeln har att ge. Fågeln klarar sig länge med att bara få titta på omvälden inifrån sin mysiga bur för hon har fullt upp med sin roll att göra livet behagligt för ägaren och småägarna, och hon trivs med den rollen, hon har mycket att ge. Men med tiden så försvinner småägarna alltmer utom synhåll för fågeln. Hon tänker mycket på vad de gör när de är borta och tycker det är jättespännande när de kommer hem och berättar om vad de varit med om och vilka de träffat. Ägaren brukar inte stänga dörren om sin fågel, han litar på att hon alltid skall finnas där. Nu när fågeln har tid för sig själv börjar hon fundera på om inte hon också kan få tillgång till världen utanför och hon fylls av spänning och förväntan.

Det tar lite tid för fågeln att samla mod, men sen gör hon sig redo att ta världen i besittning och beger sig ut på upptäcktsfärd. Ett minne vaknar hos fågeln, hon kommer alldeles tydligt ihåg att hon använt sina vingar förut och hon kommer ihåg känslan av frihet som det innebär, känslan är nästan obeskrivbar. Fågeln blir alldeles lyrisk över vad hon upptäckter, och vill bara se mer och mer, det finns ju hur mycket som helst att upptäcka. Hon kommer ständigt tillbaka till buren, ägaren och småägarna för att dela med sig av sina äventyr och för att ge dem det de behöver. Men ägaren är inte intresserad av vad fågeln upplever, tvärtom så blir han orolig att fågeln skall föredra sitt nya liv för då kanske hon glömmer bort hans behov. Därför fångar han in henne och sätter henne i buren igen och ser till att alltid stänga dörren ordentligt.

Ägaren pratar aldrig om fågelns utflykter för då tror han att fågeln skall glömma vad hon upplevt. Det man inte talar om det existerar inte är ägarens motto. Däremot så talar han gärna om för fågeln hur bra hon har det i sin bur så att hon skall veta var hon hör hemma. Men fågeln kan inte glömma, hur skall hon kunna glömma känslan av frihet, av spänning, hur skall hon kunna glömma återupptäckten av vad man skall använda sina vingar till? Hur kan ägaren förvägra sin fågel att använda sig av det hon fått av naturen, med vilken rätt bestämmer ägaren över fågelns liv? Ägaren är egentligen ingen dålig människa, men han vill inte veta av några förändringar, han är nöjd med det han har. Han vet vad han har och känner sig trygg med det, han kan inte se att det kanske finns plats för nya upplevelser också.

Eftersom fågeln inte kan glömma så börjar hon så småningom att förändras, hon kvittrar och sjunger allt mer sällan och lyser inte längre upp ägarens tillvaro. Och ägaren förstår ingenting, han ger ju fågeln allt hon kan begära, varför gör inte fågeln det hon alltid gjort? Han blir arg för att inte fågeln längre uppfyller sin funktion. Som straff tillbringar han mindre och mindre tid hos fågeln, han ger henne fortfarande mat och husrum men ingen klapp eller vänligt ord, han ger henne inga ord alls. Ibland försöker fågeln flaxa lite med vingarna för att ägaren skall förstå, men då vänder ägaren ryggen åt fågeln och låtsas inte se. För ägaren har ett motto till: det man inte ser det existerar inte. Fågeln inriktar sig på att vänta på döden, övertygad om att det är det enda som återstår, för då får dess själ i alla fall flyga iväg i frihet. Och nu behöver inte ägaren längre låsa buren för fågeln har gett upp världen.

Bara småägarna ser, de talar med fågeln, de klappar henne, de låter henne inte ligga där ensam och dö, de lämnar henne inte ifred. Och fågeln inser att småägarna bryr sig, att de vill ha henne kvar, att de behöver henne kvar hur hon än är. De bryr sig inte om att fågeln inte kvittrar längre bara hon finns där hos dom när de kommer. Då inser fågeln att hon måste få hjälp, hon måste hitta en livlina, någon som säger att det är okej att vilja flyga. Med sina sista krafter så tar hon sig ut ur buren och söker efter hjälpen, och hon hittar sin livlina. Och när flygförsöken misslyckas så fångar livlinan henne så hon inte slår i marken för hårt, när hon tvekar finns livlinan där för att hjälpa henne tro igen, när hon drunknar i sorg halar livlinan in henne. Trots att det är en smärtsamt process och trots att det tar lång tid att få tillbaka sitt kvitter och sin flygförmåga så vet hon att en dag kommer hon att åter kunna flyga.

Det är en envis fågel, hon vill inte ge upp i första taget, hon kan inte förstå att ägaren hellre vill ha henne död i buren än flygande och ständigt återkommande med kvitter och glädje. Så fågeln försöker gång på gång få ägaren att höra på det hon vill säja, att världen inte står stilla och att det händer så mycket spännande saker därute som de gemensamt kan upptäcka. Men då tar ägaren till sitt sista motto: det man inte hör det existerar inte. Till slut inser
till och med fågeln att hon inte kan gå tillbaka till buren, att hon långsamt kommer att dö av stimulansbrist om hon gör det. Hon inser att hon måste få flyga för att få tillbaka sitt kvitter, hon inser att hon har så mycket kvar som hon vill se, höra och tala om. Fågeln måste skapa sig ett eget bo utan galler, ett bo där hon får fixa och dona och göra det hemtrevligt. Ett bo där hon och småägarna skall berätta om sina äventyr för varandra på sina mellanlandningar. När boet är färdigt och fågeln får ordentligt med luft under vingarna och åter kan flyga så finns det bara en sak till hon måste våga göra. Men när hon kan flyga igen är hon modig och hon vågar släppa livlinan så att han kan få hjälpa andra skadade fåglar. Och fågeln är fri att flyga precis när hon vill.

Av Ylva Pettersson 25 apr 2001 16:58