Robinson - maktmissbruk för maktlösa?

Men att det är så illa i skolorna i dag, att man väljer bort sina klasskamrater som i Robinson, det anade jag inte. Maria Pia Boëthius krönika gav mig en tankeställare.

Själv hör jag till de få lyckliga som inte har TV, men det händer att TV:n står på när jag hälsar på hos vänner och bekanta. Big Brother och Baren har jag aldrig sett. Vad jag vet åtminstone. Men Robinson har jag sett några avsnitt av. För att jag är för artig och mesig att be dem stänga av skiten. Men okej, det har varit lärorikt och har fått mig att undra.

Först tyckte jag bara att, "Gud, så löjligt". Sedan såg jag det skrämmande i att rösta bort folk. Att man åker ut om man inte klarar vissa test, det är sin sak, men att bli bortröstad bara sådär utan vidare. Och det hör till spelreglerna. Det är oetiskt! När jag sa det till mina bekanta, svarade de bara: "Jamen, de har ju själva bett att få vara med." Det är för all del sant, men i alla fall.

När det sedan gick upp för mig att allmänheten också fick ringa och rösta, tog jag mig för pannan. Vad är det för värld vi lever i? "Det finns en massa sjuka typer, alltså." Sa mina bekanta. Men när jag fortsatte: "Ja, det gäller ju att hitta någon annan som bär sig ännu sämre åt. För det där är väl ändå inget att titta på?" Då var jag inte fullt så populär längre.

Sedan började jag iaktta deltagarna i programmet. Det märkliga var bara att alla som jag tyckte verkade normala och sympatiska åkte ut. Fast det är ju klart, om hela spelet går ut på att lura och bedra, förlorar så klart de som är hyggliga och kompetenta. Dugligheten blir ett hot som måste avlägsnas.

Det är sannerligen illa ställt med världen när folk sitter framför TV:n och låter sig tränas i att välja bort. Men hur kommer det sig?

Redan de gamla romarna körde ju med devisen "Bröd och skådespel åt folket". Så länge folk satt bänkade runt arenorna och tittade på medan gladiatorerna slog ihjäl varandra, höll de sig lugna. De fick både underhållning och utlopp för sin frustration. De var smarta, romarna. Som jag ser det är Robinson och liknande program inget annat än en modern variant av gladiatorspel. Fast idag blir förlorarna inte ihjälslagna. Åtminstone inte än.

Men, varför dyker företeelsen upp just nu? Visserligen vill man kanske hänga med i snacket i fikarummet på jobbet, men om tiden inte hade varit mogen, hade folk engagerat sig i något annat program istället.

När man tittar på arbetsmarknaden, finns det nog en del av svaret där. Sällan har väl så få jobbat så hårt medan alldeles för många inte har något jobb alls att gå till. Stress. Knyta näven i fickan istället för att säga ifrån, för tänk om man blir av med jobbet.

När man har det stressigt är det också svårare att vara tolerant. Om det finns någon arbetskamrat man inte kommer överens med är det kanske inte så lätt att ta itu med det när man dignar under arbetsbördan. Dessutom finns hela tiden risken att själv bli ansedd som besvärlig och samarbetsovillig om man säger ifrån. Det är inte heller så lätt att skaffa nytt jobb och hantera problemet på det viset.

Det är heller inte så roligt att vara arbetslös. Då har man arbetsförmedlingen i hälarna och vet hela tiden att om man inte hittar något nytt jobb, riskerar man att hamna i någon "sysselsättning" för att slippa bli utstämplad. Ont om pengar har man också.

I sådana lägen tror jag det är lätt hänt att man skaffar sig någon att projicera sitt hat och missnöje på. Dels som en flykt, för att slippa tänka på hur man egentligen har det. Dels som en säkerhetsventil, för att kanalisera sin frustration.

På TV får man hatkandidaterna serverade. Det är bara att välja. Att få vara med och välja bort kan säkert ge en känsla av samhörighet också. "Titta vad många vi är som vill ha bort Nisse." Kan man ringa in till programmet är man dessutom kändis - nästan i alla fall.

Men jag tror det egentligen handlar om makt, eller rättare sagt, om maktlöshet. När man kanske inte i sitt vardagsliv ser någon möjlighet att påverka, kan man åtminstone göra det genom att ringa och rösta bort en eller annan Robinsondeltagare.

Det säger en hel del om viljan, eller kanske snarare oviljan, att ta ansvar. Det är nämligen så att det är jag ensam som har ansvar för de val jag gör i livet. Även när det kan tyckas som att det inte finns så mycket att välja på, så gör jag ändå ett val. Även när jag bestämmer mig för att inte göra något alls, är det fortfarande ett val. Ibland visar det sig att jag har gjort en felbedömning och då kan det vara pinsamt att stå där med ändan bar. Likväl är det jag som gjort det valet och det är jag som ansvarar för det.

Om jag nu istället för att ta ansvar för mina handlingar, väljer att skylla på någon annan eller på omständigheterna eller vad jag nu kan hitta på, så kan detta vid första påseende verka rätt bekvämt. Det är inte mitt fel om det går galet.

Kruxet är bara att makt och ansvar går hand i hand. Tar jag inte ansvar, får jag ingen makt heller. Jag förlorar alltså makten att styra mitt eget liv. Jag blir ett stackars hjälplöst offer som är utlämnad åt andras väl och ve. Och hur kul är det?

Lyckligtvis är det så att jag bara är ett offer så länge jag själv accepterar att vara det. Det är aldrig för sent att ta tillbaka makten över mitt eget liv. Men det är det tydligen många som inte är medvetna om. Och DET är ruskigt.

Av Birgitta Sjöholm 22 apr 2001 22:48