Enzos sista dagar

Det handlar om huruvida jag eller min man ska åka med vår katt till veterinären. Jag, som bryter ihop och förvandlas till en fullständigt hjälplös hysterika när det krisar, tror givetvis det värsta. Han, katten alltså, är slöare än vanligt, äter nästan inte och det var ett antal dagar sedan jag behövde tömma kattlådan.

Tårarna stiger i ögonen bara jag tänker på det. Han är ju inte frisk och givetvis tror jag det värsta. Jag förbannar min livliga fantasi. Jag är en sån som oroar mig för begravningskaffet bara nån är en halvtimme sen.

Han vill bara sova. Och det är klart, är man närmare nittio år i kattår räknat alltså, trodde förresten bara att det fanns hundår så har man ju rätt att vila. Den sjunde maj skulle han fyllt 13 år. Han var med mig överallt innan jag fick barn. Folk tyckte nog att jag var lite töntig, det ju liksom inte riktigt ok att se på sina husdjur som en familjemedlem.

Men det är han. Vi köpte honom 1988 eftersom min man sett en bild på en Colourpoint Perser i en tidning och tyckte att "en sån ska vi ha". De första åren var han inte social för fem öre och när jag kom hem från BB med äldsta barnet tittade han inte på mej på två veckor. Det är sant, han fullständigt ignorerade mig i fjorton dagar. Men sen har han blivit gosigare och keligare för varje år som gått. Han kommer alltid till mej när jag ligger i soffan och tittar på tv. Fem-tio minuter efter det att jag gått och lagt mig, hoppar han upp och lägger sig bredvid mig, ända uppe vid huvudet. Alltid. Varje kväll.

Han tigger mat med samma energi som vilken ouppfostrad hund som helst och äter popcorn och ostbågar med ohöljd förtjusning. Fler än en hund, ibland dubbelt så stora som han själv, har retirerat med svansen mellan benen efter att ha fått ett välriktat slag med sylvassa klor, över nosen.

Han är cool och snäll. Lång, mjuk päls och blåa ögon. Och jag kommer att sakna honom. Han är väldigt sjuk. Troligvis en tumör i magen och hans kropp har slutat ta upp näring. Han ligger bredvid mig nu, i sin favoritstol, vänder på sig då och då för att hitta den skönaste sovställningen. Undrar om han vet?

I morgon halv fyra ska jag köra honom till veterinären så att hon kan ge honom en spruta. Jag må vara mesig och gråtmild, men jag vet att man inte ska utsätta nån för onödigt lidande. Jag ska åka med honom själv, han är ju faktiskt min.

Enzo, hoppas det finns snacks i katthimlen och några lejonklippta pudlar som du kan skrämma livet ur.

Av Kajsa Kallio 12 apr 2001 09:37