Så hjälps vi åt att må dåligt

Samhällsklimatet förändras i rask takt. Framgång har blivit synonymt med att snabbast möjligt slå sig framåt emot det ideala livet. Man vill ha framsteg här och nu och vägen dit ska vara så kort och smidig som det överhuvudtaget är möjligt. Allt börjar sakta men säkert bli en kapplöpning i vansinnesgalopp som tar alltmer tid och hälsa i anspråk.

Tävla och konkurrera gör man både karriärsmässigt som privat, åtminstone i yngre generationer. Man ställer in siktet på att snabbt klättra högt upp på stegen och skaffa familj och barn, oklanderlig hälsa och allt det andra som hör till. Man jämför med konkurrenter, bekanta och barndomskamrater och ser vem som hann först och vem som har lyckats bäst.

Det verkar som det bara blir svårare och svårare att skaffa allt det ovannämnda, och man måste övervinna rädslor och svagheter snarast möjligt för att hinna med i kapplöpningen. Det finns snart ingen ände på framstegstron och målet är fullkomlighet snarare än tillräcklighet.

Genvägar verkar alltså vara nyckelordet för ett lyckosamt liv. Med ett högt utvecklat samhälle menar man ett samhälle som erbjuder allt en människa kan tänkas vilja ha snabbt. Information genom korta, snärtiga rubriker och pengar genom kvicka börsklipp. Ingen har tid eller tålamod att utvecklas långsamt över tiden - då hamnar man efter direkt och löper risken att bli utstött eller lämnad efter.

Vad leder detta till?

Ett resultat är att människors kunskaper förtunnas på alla områden och ett annat är att fler och fler bränns ut i den höga hastigheten. Också de som inte bränns ut mår dåligt av att inte räcka till. Ett tredje resultat av blir att barnen mår dåligt. De vill göra allt så fort som möjligt, där också inkluderat röka och dricka alkohol, det vill säga de vill bli vuxna omedelbart. De barn som inte hänger med utsätts för ett hårt tryck av sin omgivning. Barnsliga sidor måste ge vika tidigt om man ska hamna långt fram i klungan. Jag undrar hur många barn idag som känner sig otillräckliga redan vid tio års ålder eller tidigare.

Kort och gott, det leder till ett gryende paniksamhälle där vi hjälps åt att skapa ett klimat vi mår dåligt av. Vi mår dåligt av paniken att försöka nå målsnöret så fort som möjligt och hjälps åt genom att ständigt pressa på varandra.

Men om man tävlar och brådskar måste det ju finns något i målet som kan försvinna om man är långsam, eller något som någon annan tar om man inte hinner först. Vad skulle detta kunna vara? En pokal?

Det finns i själva verket inget målsnöre. Därför att målet med livet i allt väsentligt är att utvecklas, fördjupas och förändras som människa - inte att så fort som möjligt bli utvecklad, fördjupad och förändrad. I det senare fallet finns det ju ingen mening med någonting.

Personlig utveckling kan varken mätas eller jämföras. Det är relativt för alla och tar olika lång tid för alla. Pokaler kan bara delas ut när något kan mätas och saker som kan mätas betyder ingenting i längden, även om barn verkar skolas att tro motsatsen. Så varför stressa och må dåligt helt i onödan?

De som vill tävla och stressa mot en högre och högre mätbar materiell standard ska förstås få göra det - men bara så länge andra inte tvingas springa lika fort och utsättas för samma orimliga krav i jakten på något de inte bryr sig om. Alla måste, utan att offra orimligt mycket tid och hälsa, få möjlighet att skaffa det absolut nödvändiga som mat och bostad för att utifrån denna grund utvecklas på det sätt man önskar - de som sedan vill ägna tid åt att jaga efter materiellt välstånd kan göra det och de som vill söka annat kan göra det.

Sådana valmöjligheter finns snart inte längre. Man antar felaktigt att alla ständigt vill stressa, avancera och tjäna mer och mer pengar - oavsett vilka materiella krav man har. Förståelsen blir tunnare - såväl privat som offentligt - för de som väljer något olönsamt som personlig utveckling före pengar och prylar. Samhällsklimatet anpassas efter detta synsätt med resultatet att färre och färre livsstilar ryms inom ramarna. Snart finns det bara en: den panikslagna, tävlande som inombords mår dåligt och inte tillför andra något.

Om mångfalden ska kunna frodas i samhället krävs tålamod för att förstå andra människor. För att göra detta måste vi välja det mer tidskrävande och svåra alternativet att bekanta oss med hur andra lever istället för det snabbare och enklare alternativet att mäta och jämföra upplevelser med andra.

Kort och gott måste vi välja det svåra och långsamma sättet att må bra istället för det snabba och enkla sättet att må dåligt. Frälsningen finns bara i det ofullkomliga.

Av Henrik Hermansson 03 apr 2001 09:28