Lyckan är inget mål

Många av oss går omkring i tillvaron med en underliggande känsla av vantrivsel i nuet. Det känns som om någonting fattas, en vag känsla av förlust, av att man vill ha något som man inte närmare kan definiera.

Ofta kopplar vi ihop denna längtan efter "något" med ett föremål, en person eller en händelse som ligger inom ett visst avstånd från oss själva; "Allting kommer bli bra om jag bara får en ny bil, det där jobbet, blir ihop med den där kvinnan eller mannen, får barn, kan resa bort på semestern. Då blir jag lycklig!"

I en, till synes, oändlig räcka av föremål översätter vi lyckan med något konkret som befinner sig framför oss och svårigheten att känna sig hemmastadd blir dess raka motsats; vi springer vilse i jagandet efter något som hela tiden kommer ligga utanför oss själva.

Vi vill vara "inne" och inriktar oss på att äga de rätta prylarna, bo på de rätta dresserna, ha det rätta jobbet, bära på de rätta åsikterna och sträva mot de rätta målen. Men istället för att vara "därinne" befinner vi oss ständigt "därute".

Ett sådant strävande resulterar i att vi till slut inte är hemma i oss själva, vilket i förlängningen kan leda till att vi känner oss kroniskt utanför. Och att vara i nuet, där vi möter oss själva, blir till en utopi.

Väldigt få av oss kan minnas att vi någonsin haft känslan av att allt varit rätt, att vi verkligen levat helt i ögonblicket. Kanske kan vi tänka på "vår lyckliga barndom" men oftast är det mer ett uttryck för ett hopp om att vi inte befinner oss, eller inte har befunnit oss, så långt från något lyckligt ögonblick.

I detta utanförskap eftersträvar vi ständig förändring till den grad att den nästan blir tvångsmässig. Vi tar oss aldrig tiden att stanna upp och vara närvarande i oss själva. Vi blir aldrig lyckliga och finner aldrig lyckan, så länge vi inte kommer till insikt om att den finns inom oss själva oberoende av de yttre "föremålen".

Lyckan är inget mål, det är en normal livsbetingelse som behöver grundläggas inom oss själva redan från början av vår utveckling. Och har vi inte fått den grund vi behöver för att kunna "flytta in" i oss själva, måste vi våga titta inåt och erkänna våra behov av närhet, förståelse, bekräftelse och känslan av att höra till.

Flyr vi från oss själva kommer lyckan aldrig bli något annat än en strävan mot något som ständigt förändras och som vi aldrig kommer att finna.

Om vi kan se våra kroppar som våra hem, då ska vi också se till att det är möblerat och inrett på ett sådant sätt att vi alltid längtar dit och att det är en plats där vi kan vila och finna kraft, och vara lyckliga.

Av Per Poulsen 03 apr 2001 16:39