När skivindustrin sköt från höften

OK, frågan är kanske lite mer berättigad än förra årets "Du som håller på med data, måste du sluta nu när IT-bubblan har brustit?"

Men jag garvar lite ändå. Om det ändå vore så enkelt att civilisera tvåtusentalets vilda västern, ja internet alltså, genom att sheriffen sätter ett pris på Shawn Fannings huvud. Det finns redan ett dussin andra desperados som bara väntar på att träda fram ur skuggorna, som är lite smartare och lite mer anpassade till rådande lagstiftning. Jag tänker främst på sk peer-to-peer applikationer, exempelvis Gnutella, som skiljer sig från Napster genom att filöverföringen sker direkt mellan användarna utan en indexerad server som mellanhand. Det är nämligen mellanhanden som går att sätta dit, eftersom det har visat sig ganska korkat att kriminalisera större delen av befolkningen. Kommer ni ihåg när det var olagligt att gå mot röd gubbe?

Så nä, jag är inte ett dugg orolig. Ämnet är inte ens särskilt intressant att debattera, därför att med en hyfsad realistisk inställning så inser man ganska snabbt att ett världsomspännande nätverk uppbyggt på anarki knappast går att förändra över en natt, speciellt inte i ett växande storebror-samhälle. Det smått komiska är att det är ju precis det som skivbolagen försöker göra. För skivbolagen är först och främst intresserade av att kamma in så mycket deg som möjligt, och för att inte förlora marknadsandelar så blir det naturliga steget att ta betalt för filöverföringen. Sugen på A-Teens nya kritikerrosade platta? Betala tjugo dollar på krångligast möjliga sätt, sen är det bara att ladda ned.

Det är ett nobelt försök, och kanske kommer ett fåtal förlorare gå på det, men det funkar inte. Och det främsta skälet till att det inte funkar, eller kommer att funka på ett bra tag, är att det kräver en kollektiv förändring av vår konsumentattityd. Har du lust att betala tvåhundra spänn för några megabyte data? Något som du inte kan ta på, och dessutom vet att du relativt enkelt kan ladda ned helt gratis? Köper du en skiva däremot så får du ju något fysiskt i utbyte mot dina surt förvärvade slantar - ett sött litet paket av plast och papper. En skiva med några låtar du vill ha eller är nyfiken på, som du kan ta med dig lite varstans. Har du riktig tur så kanske du till och med får ett riktigt snyggt skivomslag, och då blir du ju ännu gladare.

Och det är just därför som skivförsäljningen inte har minskat drastiskt, som olyckskorparna har förutspått. Därför att om man laddar ned en riktigt skön skiva från nätet så vill man gärna ha hela paketet. Och det kan lätt vara värt ett par hundra, även om det är skandalöst dyrt.

Men om man hoppar fram ett par år i tiden så blir ämnet genast mycket mer intressant, om än hyfsat hypotetiskt. Säg att hela din skivsamling fanns digitaliserad på någon server någonstans, och att du just har investerat i en liten manick med slimmad Sony-design som passar perfekt i bröstfickan. Den kostade en slant, men å andra sidan så kan du lyssna på vilken av dina tolvtusen låtar du vill. När du vill. Var du vill. Överföringen sker naturligtvis snabbare än du kan säga blåbärspaj, och helt sladdlöst. Och blir du sugen på en ny skiva så tassar du snabbt och enkelt in på HMV på Skånegatan, Stockholm fd Pet Sounds, köper din skiva och får den samtidigt digitalt överförd till din skivsamlingsserver.

Plötsligt är digital musik lite mer intressant ur ett konsumentperspektiv. Därför att nu kan den erbjuda något som fortfarande är ganska avlägset idag - ständig och gränslös tillgång till hela din skivsamling. Kanske är det inte så dumt ändå, det där med att betala för data? Och jag får ju fortfarande mitt CD-omslag, om jag nu orkar pallra mig till skivbutiken. Hmm.

Naturligtvis kvarstår en del problem: data är av naturen förgängligt och försvinner eller korrumperas lite för ofta för att det ska vara riktigt kul. Tappar du bort en skiva så är det ju inte hela världen, men om hela samlingen skulle explodera utan förvarning en kväll så skulle det kännas som bli dömd till en livstid i celibat med amputerade händer. Inte så jättehett med andra ord. Det ska mycket till innan jag överlåter en av mina käraste tillgångar till en NT-server någonstans.

Så fram till dess att jag får min blanka lilla Sony-manick, en övertygande filhantering serverad på silverfat, drastiskt sänkta priser på musik och ett betalningssätt som är enklare än att gräva upp ett par hundringar ur framfickan så får det bli vilda västern. Om det är Napster, Gnutella, Hotline eller FTP skiter jag i.

Av andreas linnell 28 mar 2001 13:32