Jag känner ingen sorg för dig Göteborg

Frågan kom från en tjej i tjugoårsåldern och jag har inte fått den sedan jag själv var i samma ålder. Hon frågade var jag stod politiskt och jag svarade att jag liksom många i min generation nog inte STÅR politiskt utan snarare LIGGER.

Oförståendes och ängslig för att känna mig otillräcklig i en feg och meningslös halvmesyr till protest väntar jag på att de som bestämmer skall förstå att de inte når fram med sin politik. Jag röstar men känner större skyldighet att göra det än driven av delaktighet.

Lagom förstörda av distansen och ironin från våra tonår finns rädslan för verkligheten och ger åtminstone mig ett dåligt samvete. Hoppet försvinner långsamt.

Det har blivit ute att bry sig. Jobbigt att vara ärlig och fult att kämpa. Vad har VI bestämt? Vad har VI presterat? Vad har VI hittills fört för kamp och framför allt: Vill VI ha den?

Är det någon som lyssnar på oss eller skall vi bara festa lite till?

På ett första popstadsmöte tidigt år 2000 satt Leif Nilsson på Göteborg & Co och talade om det fantastiska musiklivet i staden utan att kunna nämna några speciella band. Det behöver han inte för han tar stora initiativ och är nog en av få som säger sig ha förstått att musiken bör behandlas som en viktig näringsgren.

Jag var på mötet i rollen som musiker och klubbarrangör och undrade varför kommunen kämpar så hårt med att riva ner affischerna som vi sätter upp i city. Jag fick svaret:
- De rivs ner eftersom de är fula!

Fungerar inte GBG & Co som stadens PR-maskin? Och i sådant fall:
- Hur är kontakten med våra beslutsfattare?

Jag undrade vad man skulle kunna göra för att nå ut till den publik som banden och klubbarna vill ha och bemöttes med ett kort och skämtsamt:
- E-mail.

Man lovade efter lite påtryckningar att det skulle sättas upp ett antal affischerings-vindor i city innan sommaren men ingenting hände. Skall jag skylla på sömniga politiker eller bristande kommunikation?

Klyftan mellan fattiga och rika blir allt större och jag skall tydligen nå ut till bandens publik via dator. Är det så man har gjort reklam för Göteborgskalaset? Sätter Tina Turner på Ullevi och bjuder dit stadens företagare med E-mail? Det är nog en fråga om pengar, smak och ålder för framför förra årets demo-scen var det tyvärr glest med publik.

Sveriges radio P3 är Popstadsarrangörer och har en stor roll för den smalare och alternativa musiken i Sverige och det vill jag tacka dem för. Göteborg har under flera år varit en stad med starkt klubbliv och många bra band. Det
har kommunen inte bidragit till och därför känns det märkligt att de skall få sola sig i glansen. Dessutom, om det är uppmärksamheten som är priset och äran, tycker jag att de slitande banden i mindre städer som med tristess ser att nästan allt kul händer i storstäderna är mer värda detta.

Göteborg vinner en happening på gamla meriter. Jag tycker också att det är kul med större fester. Framförallt om det är massor av bra musik och band samlat på ett och samma ställe men popstad arrangeras samma år som fryshusets replokaler försvann. Man skall bygga ett Casino i Ungdomens nedlagda hus och så vitt jag vet har ingen kommunalpolitiker ännu uttalat sig offentligt om möjligheten att öronmärka en del av casino-vinsten för ett nytt vilket jag ser som ett hån mot de yngre.

I tisdagens GP den 6 februari var det inte många tillfrågade politiker som visste riktigt vad popstad innebar. Så i onsdags då, bättre sent än aldrig stegade Göran Johansson upp på Trädgårn´s scen, greppade mikrofonen och berättade att man kommer satsa 19 miljoner kronor för replokalsuppbyggnad. Det är som en dröm.

Hoppas bara att man håller vad man lovar och snabbar sig på.
Vi måste se till att politikerna inte får en chans att vänta, skjuta upp och skylla ifrån sig. Vi måste börja kämpa lite! Tillsammans!

Jag hoppas verkligen att Popstads-arrangemangets uppmärksamhet leder till att politikerna inte bara säger att de ser bredden, kunskapen, viljan, attityden och styrkan i stadens musikliv utan att det leder till öppnandet av inte bara replokaler utan ett ungdomens hus, fritidsgårdar, affischeringsmöjligheter för klubbinnehavare och så vidare.

Är det bara Leif Nilsson och Göran Johansson som har förstått musikens betydelse och genomslagskraft? Jag förväntar mig inte några svar, ty ingen verkar bry sig om vad som händer så länge det är en fest i staden!

Av Jonas Kernell 28 mar 2001 09:43