Gud är en DJ

Överallt dansar människor. De dansar inte mot varandra, för varandra, i grupper, i egna små klungor, i kompisgäng, utan alla är tillsammans en stor dansande enhet.

Fastän jag står på scenen har jag inte mångas blickar på mig. Det är kvällens DJs som får all uppmärksamhet. Försöker jag stå still ett par sekunder kastar den tunga basgången mig bakåt och trängseln på scenen skulle nog komma att knuffa mig undan. Stå still är det sista jag vill.

Fyra timmar i sträck har jag dansat och nu när jag börjat känna efter är jag törstig. Men jag vill inte gå härifrån. Jag vill aldrig att detta tar slut. Jag stryker undan luggen från ögonen mitt i en dansrörelse och fortsätter. Jag blundar och spacar iväg. Låter armarna, höfterna, rumpan, benen, fötterna och huvudet röra sig precis som de vill. Hjärnan har kopplat bort. Jag släpper loss helt och totalt.

En kille som tagit av sig nästan alla kläder för värmen kommer med en liten handfläkt och håller den för mitt ansikte. Den milda pust som fläkten åstadkommer kan liknas vid att försöka lappa ihop en sprängd person med ett enda Kalleankaplåster, men lite skönare blir det, bara lite, för mycket skönare än såhär blir det inte. Det är inte möjligt. Jag är flytande. Jag är upphöjd. Jag hör knappt mina tankar. Men det är inte för att tänka jag kom hit, så jag gör min plikt.

Emmas röst förskingras bland tonerna av den löpande technon som svänger i kurvor och loopar, men till mig har budskapet gått fram och jag nickar. En halvliter vatten dricker jag upp på mindre än 10 sekunder. 10 sekunder missad danstid. Jag dansar ikapp. Jag låter mig förvånas av min kropps uppfinningsrikedom vad det gäller rörelser. Och lättheten! Jag har förvandlats till en trollslända, eller så har min kropp tömts på allt innehåll och allt jag behöver bära är mitt skelett och hud.

En spotlight tänds över DJ båset och vi får veta hur bra vi är, hur kul det är att spela för oss och hur mycket han uppskattar rörelsen. Om han bara visste, hur mycket vi som står här och svettas uppskattar honom! Jag förstår nu alla människor med övertygelser. Jag har kommit närmare dem, för ikväll har jag själv blivit frälst.

Jag förstår textraden "tonight God is a DJ". Jag hade inte kunnat säga det bättre själv, för det kan inte ha varit på något annat sätt. Se bara hur han blåst liv i trötta, livlösa, desillusionerade mig! Detta är allt jag behöver. Jag är överlycklig när jag står och ser ner över min studsande verklighet. Hela tiden blir musiken aningens hårdare, lite mera hela tiden. Och jag ger lite mera hela tiden. Jag bara önskar att jag valt ett par andra skor än röda läderstövlar.

Min före detta pojkvän brukade lyssna på en engelsk technolåt där en unge sade "Pick up the positive energy" gång efter gång. Ytterst irriterande tyckte jag. Ytterst irriterande musik. Ytterst irriterande barnaröst med jobbig dialekt. Ytterst irriterande att min dåvarande pojkvän lyssnade på så ytterst irriterande dålig musik. Hans musiksmak var inte så mycket att ha hur som helst, men budskapet i sången har jag numera själv upplevt. Jag svävade, annars hade jag inte orkat dansa som en galning så lång tid.

På hotellrummet kunde jag vrida ur linnet och svetten kom som ur en disktrasa. Jag var så nöjd och belåten, hög av min kropps feromoner, hög av alla trevliga människor jag mött, som var precis lika lyckliga som jag. Jag log hela vägen hem, faktiskt ler jag fortfarande. Att se så mycket folk njuta av samma saker som jag gjorde, att bli lycklig av den stora dansande enheten man blir en del av, är för mig den ultimata kicken. Jag har alltid dansat, ofta och gärna, mycket, men nu har jag blivit beroende. Jag vill se folk ha roligt, jag måste få röra på mig och bli precis sådär svävande som jag var, jag längtar efter det, längtar tillbaka hela tiden.

Nu förstår jag alla ungdomar som protesterar vilt när polisen försöker stänga ner deras rave-partyn. Det är strunt att polisen ska hindra ungdomar att ha kul. Det har man i min ålder haft som mål i alla tider, och om inte världen går under kommer det fortsätta vara så. Rave är att tömma batterierna och ladda dem på samma gång. Det är det ultimata. När man har träningsverk i kroppen dagen efter, fast man just då inte kände något annat än takten, och sin egen svett, då vet man att man levt.

Av Ida Andersson Holmgren 28 mar 2001 09:44