Jag har precis snabbspolat mig igenom årets Grammisgala, och som vanligt ställer man sig frågan: varför bry sig om detta?, varför låta sig uppröras över något som ändå är ingenting värt. Grammisgalan ska inte mana till eftertanke, den ska vara underhållande. Det kan jag säga, Magnus Uggla var rolig, och smak kan man ju faktiskt inte tävla i.
Jag vet, så är det med alla galor. Mer eller mindre. På årets urtråkiga Guldbaggegala valde man att belöna "Sånger från andra våningen" framför en film som "Tillsammans", som har setts av nästan 800 000 fler. Det känns befriande, särskilt med tanke på kvällens Grammisgala som inte enbart premierar bra försäljningssiffror, utan som också föredrar det glammiga och det ytliga före det självutlämnande och det äkta. För hur kan man annars förklara att The Ark rodde hem priset för årets artist.
Att Håkan Hellström blev årets textförfattare var inte helt väntat. Vad som däremot var desto mer väntat var att årets textförfattare inte skulle tilldelas några andra priser; att vara textförfattare och vilja berätta något är en ganska förlegad sysselsättning som egentligen inte borde belönas i en Grammisgala 2001. Frågan är hur Hellström ska bära sig åt för att vinna priser i framtiden. Nykomling är han inte längre, mer helgjuten skiva lär han få svårt att få fram och större folk- och kritikerfavorit lär han knappast bli. Teddybears Sthlm, och särskilt Thomas Rusiak, är väl värda sina grammisar, men man hade inte kunnat protestera om också Hellström fått ytterligare någon.
Faktum är att Grammisgalan mer och mer låter påminna om den mest intetsägande av alla galor, MTV Music Awards. Intetsägande är kanske ett illa valt ord; galan speglar ju faktiskt hela världens förhärskande ungdomskultur. På Grammisgalan hade MTV också den äran att dela ut grammis för Årets hiphop/soul, för övrigt ett helt ny kategori.
Programledarna från MTV gjorde entré till tonerna av The Clash´s "London Calling" och lät förvissa oss om "grannkanalen som alltid slåss för musiken, på barrikaderna". Var det den ironiska generationen som kom till tals, eller menade de verkligen vad de sa? Priset gick i alla fall till Feven. Ingen skugga bör falla över henne, men hur lyckades juryn helt och hållet bortse från årets särklassiga hiphopkollektiv i Sverige, Looptroop. Det, tillsammans med att Bear Quartet ännu en gång blivit utan nomineringar, var juryns största plumpar i år. Nästa år lär det komma fler.
För att det ändå inte ska verka som om Grammisgalan verkar i MTV-generationens anda, fortsätter man att lämna in brasklappar, idag delade man exempelvis ut ett hederspris till Hasse Alfredsson. Så fint, så folkligt - det här är verkligen äkta. Hasse sa att han inte hade väntat sig det, det hade nog inte Universal eller MTV heller. Men om tio år eller så, då ska vi nog kunna slippa se Hasse Alfredsson ta emot pris på Grammisgalan.
Årets Grammisgala var paradoxernas stora gala i många avseenden. Ena stunden konstaterade programledare Magnus Uggla, apropå att Popsicle i sitt tacktal för ett antal år sedan önskade Arvingarna ur livet, att just Arvingarna klarat sig bra medan de förra försvunnit helt. I nästa stund väljer Håkan Hellström att återge det flitigt använda citatet "It´s better to burn out than fade away". Så sant som det är sagt. Där fick Magnus Uggla. Och Arvingarna. Popsicle - 90-talets bästa svenska popband - fick upprättelse. Fast ändå inte, orden kom ju från Håkan Hellström - han som är så söt och charmig, men på tok för allvarsam för sin tid.
På fredag är det melodifestival. Det är förvisso heller inget höjdarevenemang, men det finns en viktig skillnad: på Grammisgalan vinner knappast aldrig de bästa låtarna, i melodifestivalen, däremot, vinner nästan alltid de minst dåliga. Nog för att melodifestivalen också är en ytlig tillställning, men den är opretentiös och vinnaren utses av en jury som i sammanhanget inte är nämnvärt beroende av varken skivbolag eller musikkanaler, och också folket får säga sitt. Tänk, där hade ju till och med Hasse Alfredsson platsat.
Av Jon Asp 28 mar 2001 10:59 |