Talet som aldrig fick hållas

Jag skriver till dig i ett kanske ovanligt och grannlaga ärende. Helt kort ... för en tid sedan fick jag ett handskrivet tal i min hand. Mannen bakom talet och hans identitet har jag lovat att inte avslöja för någon. Och trots din ställning så måste denna "någon" av det skälet också innefatta dig.

Denne man har för mig berättat om de påtryckningar och skändliga metoder, som tillämpades för att hindra att hans ord nådde fram till de människor som de var ägnade till. Du vet ju själv, genom egna erfarenheter som tidningsman, hur lögnen och halvsanningen har tillåtits att breda ut sig på sanningens bekostnad. Påtryckningarna och metoderna mot honom blev också därefter.

Han vill, trots detta, att hans tal skall publiceras. För som han sade: "Det är viktigare att orden når fram, än att den som formulerat dem hyllas."

Jag hoppas att du inte uppfattar min följande vädjan som ett missbruk av vår mångåriga vänskap. Trots den risken, så måste jag vädja till dig: Publicera det tal som inte fick hållas. Alla avsnitt i talet som direkt eller indirekt kan avslöja personens ställning eller politiska hemvist, har jag i samråd med honom uteslutet eller helt omarbetat.

TALET

MEDBORGARE!! och boende i det samhälle som de styrande kallar vårt! Nu tar jag till orda. Nu tar jag bladet från den mun, som alltför länge har tvingats säga de sanningar som för er har kännts som en lögn. Över detta land har det påståtts att det har blåst vindar från olika håll. Än från höger och än från vänster. Men naket uttryckt: Var finns styrmannen? Och vem bestämmer kursen?

Att tala om vädret - det vet vi ju alla - det gör vi när vi inte vet vad vi skall tala om. Och när vi inte vet vad som borde göras - ja, då skyller vi på dom andra. Har vi inte tillräckligt länge hört på dessa vindprognoser och allt skällande på dom andra. Till dessa vinddrivna kollegor inom det politiska livet skulle jag endast vilja säga:

Folkhjärtats värme kyls av den snålblåst som sveper ned från de ideologiska kalhyggen som vi själva har skapat.
På samma sätt som kalhyggena i våra skogar, har skapat angrepp av skadeinsekter och olika parasiter, så har skövlingen av generationers ideal skapat horder av byråkrater, myndighetspersoner och paratiserande individer.
Är det då individernas fel? Nej! Det är skövlingens fel. Det är uthuggningen och skövlingen av de mänskliga grönområden som våra förfäder lät vårda och bevara som utgör själva felet.

Vi har skövlat banden med vår historia. Vi har skövlat och förått de mänskliga värden, som ligger i individens uppfattning om vad som är rätt och vad som är sant. Och det värsta av allt! Vi har förrått och bestulit vår samtid på de värden som utgör framtiden för våra barn.

Kan någon bland er ge ett exempel på någon kultur eller något politiskt system som så cyniskt har förrått sin egen ungdom och sina barns framtid? Om ni då hittar en sådan historisk situation ... dra då era egna slutsatser av den följande utvecklingen. Själv har jag dragit min.

Tro nu inte att jag som luttrad politiker uttrycker något förrädiskt och illasinnat politikerförakt riktat mot mina före detta kollegor. Jag står här endast som en protest mot mig själv och som en ursäkt riktad till er, för vad jag hitintills har lånat mig till att säga och många gånger uppmanats till att göra. Spelets regler har tvingat mig till det.

Politiskt ansvar har för mig utvecklats till en fråga om ett personligt ansvar. Jag tror nämligen inte längre att ett politiskt ansvar är det ansvar som ligger i en valberednings nominering av anonyma och tystlåtna nickedockor.

Politiskt och personligt ansvar måste hänga ihop. Att hålla dessa delar åtskilda, det är att bädda för en situation, där missgrepp och misstag saknar upphovsmän. Där utvecklingen saknar kontrollanter och där folkliga protester kan tigas ihjäl. Själv kan jag inte tiga längre ... även om det betyder min politiska död. Därför uppmanar jag er ... Ni måste själva ta vid!

Det är en illusion och ett bedrägligt hopp om ni tror att den nödvändiga förändringen kommer uppifrån och genom andra.
Tro mig ... jag har försökt på dessa nivåer och jag har misslyckats. Jag upprepar igen:
Ni måste själva ta vid!

Jag tycks höra frågan från er ... Hur? Låt mig då svara!

Ni som har blivit gamla. Begrav er bitterhet mot sveket mot era ideal! Lyft fram dom igen och kräv att dom beaktas av dem som har missbrukat ert förtroende och ödelagt era ideal.

Och ni som är unga och har er dådkraft kvar. Säg till dom som säger sig representera er:

Vi finner oss inte längre i att betraktas som varor på den politiska gyckelmarknad där munviga utropare överbjuder varandra på framtidens bekostnad. Säg också att vi finner oss inte i att maktbegär och kortsiktiga intressen - i namn av oss - bekostas av oss och av vår egen framtid.

Säg det så om ni känner det så! Säg det om ni tror att det är nödvändigt! Och jag vädjar till er ...

Säg det inte, om ni inte har förstått det som jag här har sagt! För som det är sagt: "Att stödja det som man inte har förstått, det är att ge makten ett hållbart alibi."

Lyssnare och tvivlare. Män och kvinnor. Åldringar och barn. Talarstolen har varit min biktbänk och min utsiktspunkt. Nu stiger jag ner och går ut bland er ... hos er finns allt det nya.

Av Gunnar Eriksson 26 mar 2001 09:35