Politiken i konsten är död

Definitionen av vad som i dag betraktas som politiskt inom konst och populärkultur är inte helt lätt att fastställa. Kulturklimatet genomsyras av en synnerligen svårförklarad paradox: att vara politisk korrekt i konsten verkar innebära att inte vara politisk alls.

I dag ges politiker mer uppmärksamhet än politiken i sig, det vill säga det politiska innehållet har fått lämna ansenlig plats åt personfixering. När samtidigt politik i största allmänhet upplever starkt reducerad folklig förankring, måste man överväga risken att vara politisk också inom kultur och konst.

Även om ett EU-toppmöte med Rysslands premiärminister Vladimir Putins närvaro precis ägt rum i Stockholm, även om Attacrörelsen lyckas engagera allt fler medlemmar, även om det planeras omfattande demonstrationer också vid nästa WTO-möte i Quebec, så känns politik allt oftare som en symbolisk företeelse, på sätt och vis mer intetsägande än någonsin tidigare. Visionen om att förändra världen genom politisk karriär blir allt mer sällsynt. Man skulle därmed kunna spekulera i termer att "världsförbättrarna" helt och hållet tagit sin tillflykt till konsten. Där lyser de dock än tydligare med sin frånvaro, ty människan måste ha gjort avkall på sina visioner.

Inom populärmusiken är det inte många artister som kommer undan med att vara uttalat politiska. Tidigare gick exempelvis rockmusikgenren ofta hand i hand med politiska värderingar. Brittiska Manic Street Preachers får statuera exempel. De har aldrig hymlat med sina politiska åsikter och budskap, just musik och politik går som en röd linje genom hela dess karriär. Men det är först på senare år som det framgångsrika och ofta kritikerhyllade stadiumbandet fått mottaga främst negativ kritik från musikrecensenter.

Jag har ingen uppfattning om huruvida Manics verkligen har blivit ett kvalitativt sämre band, men dess bibehållna politiska framtoning är otidsenlig och mer en last än en tillgång när kritiker ska säga sitt. I dag upplevs politiska musiker inte främst som visionärer, snarare som en patetisk kvarleva från en svunnen tid som dessutom har en särdeles taskigt förhållningssätt till rådande tillvaro. Att bandet i fråga anses som oviktigt hindrar dem dock inte från att även fortsättningsvis fylla väldiga idrottsarenor. Det är faktiskt inte alla som betraktar texter som det primära, vilket ytterligare ifrågasätter betydelsen av det politiska.

Inom hiphop-musiken har trenden länge varit densamma: de politiskt inriktade grupperna - av vilka många såg sitt ljus för mer än ett decennium - är inte många av betydelse kvar. Det politiskt uttalade har fått ge vika för det cyniska, i detta fallet kommersialism, materialism, sexism och en kompromisslös, fullständigt oromantiserande, dirkethet i tilltalet. I denna riktning utgör i dag Eminem och gangstarappare niggaz som Dr Dre normen, Floridaduon Dead Prez representerar en försvinnande kategori inom hiphop som blomstrade som allra mest när Run-D.M.C. och Public Enemy var i begynnelsen av sina respektive karriärer.

Men när Run-D.M.C under andra halvan av 80-talet bytte "Calvin Klein no friend of mine" till "My Adidas", gick de från politisk medvetenhet till omisskännlig materialism. Ett artistiskt nedköp och inte minst en häpnadsväckande ideologisk scenförändring. Public Enemys politiska karriär blev inte mycket långvarigare, efter några år som stilbildare följde man Run-D.M.C. i att, vad Thomas Öberg i Bob Hund förmodligen skulle kalla, "rea ut sin själ".

Om det i populärmusiken är svårt att klargöra vad som är politiskt och vad som inte är politiskt, är den utläsningen om möjligt än svårare att göra inom filmen. Det lättaste vore att säga, att all film är politisk, men att omfattningen varierar kraftigt från film till film. Vad man kanske snarare bör skilja emellan är uttalad politisk film och outtalad politisk film. I en sådan särskiljning känns det idag inte överilat att utnämna den outtalade politiska filmen som förhärskande. Inte heller kan vi bortse från filmer, vars regissörer förkunnar att de är medvetet politiska, men vars politiska syfte i själva verket har en underordnad betydelse. Kvasipolitiska filmer, skulle man kunna kalla dem.

Att lägga skulden enbart på upphovsmännen vore att göra det väl enkelt för sig. Se på svensk film i dag, det är allmänt vedertaget att den inte direkt överöses med artikulerade politiska uppslag och teman. Men det beror lika mycket konsumenten. Förra året försvann Reza Parsas "Före stormen" och Luis R Veras "Bastarderna i paradiset" - två filmer som vågade ta risken att gå på djupet i politiska ämnen - från repertoaren endast några veckor efter respektive film haft premiär. Åtminstone den senare förtjänade en betydligt större publik. Men svenska folket - i alla fall inte de som bor i storstäder med tillfredsställande biorepertoar - vill inte se sådana filmer. Och det var länge sedan filmindustrin fungerade så om den ens gjort det, att man skulle kunna bortse från publikens förväntningar och göra sin alldeles egna, otroligt oberoende, film.

I dag verkar uttalande, i stil med Kens om kungahuset på Vattenfestivalen eller Patrik Arves om moderater på Grammisgalan, vara det mest politiskt utmanande vår generation får ta del av. Hur konstruktivt är det egentligen att försöka legitimera frånvaron av politiken i konsten genom att falla tillbaka på politiska 70-talsklichéer?

Det är nu länge sedan politik som tema hade en självklar plats inom konst och populärkultur. Om det huvudsakligen beror på att politik som världsomspännande fenomen driver en allt mer marginaliserad tillvaro och får allt svårare att engagera världens invånare, eller om dagens konstnärer formar sitt konstnärskap efter marknadens krav så till den grad att man inte vågar integrera politik i konsten, får framtiden utvisa. Under tiden tillåts vi fortsätta frossa i nostalgiska, ofta intetsägande, politiska teman. För nästan alla tycker ju att det är enklare och mer lustfyllt att förhålla sig till en tid som har varit. Då flyr vi verkligheten och slipper känna rädsla för allvarsamhet, samtidigt som konstnären kan fortsätta sitt konstnärskap oifrågasatt. I ett sådant scenario är det med andra ord tacksammare att heta Lukas Moodysson och göra "Tillsammans" än att ingå i Manic Street Preachers och göra politisk musik för 2000-talet.

Av Jon Asp 26 mar 2001 10:12