Om gapet mellan politiker och medborgare

Om våra politiker bara visste. Om journalisterna bara visste. Om människorna i vårt land bara visste ... så har jag tänkt att strukturera upp mitt brev till dig. Till dig som arbetar som en bevakande journalist, från ett annat land än mitt eget.

Jag hoppas att du tillåter och att du inte känner dig träffad, när jag vänder mig till dig och skriver ned mina tankar, som om du hade varit en journalist i mitt eget land.

Som om du stod rakryggad och fri från alla de bindningar, som i mitt eget land, gör ett hedervärt yrke till en fråga om det passande, till en fråga om anpassning till det informella system, som antas råda och till en fråga om ett fördolt samarbete med makten i dess olika former.

Om våra politiker bara visste...

Som du själv säkert har märkt, så saknar vi medborgare, en statsman eller en politisk ledargestalt, som vill och kan uttrycka det ansvar, som följer med en uppgift och ett behov, framsprungen ur folkets breda och djupa led.

Vi har istället begåvats med verbala partistrateger och partifostrade yrkesmän, som driver reklam kring den egna förträffligheten och som svartmålar motståndarnas motiv och bakomliggande ideologi.

Inte ens talen, i den mån de förekommer, bär ärlighetens och äkthetens stämpel ... allt för ofta står en anställd talskrivare bakom det skrivna och det upplästa.

Varför säger jag nu allt detta? .. jo för att göra mig så tydlig som möjligt, i mina försök att i ord uttrycka och i ord beskriva, det sanningsgap, som råder mellan dagens politiker och de medborgare som de säger sig representera.

Jag hoppas verkligen, att du inte uppfattar mig som en bitter medborgare, eller som en person, som uttrycker ett onyanserat politikerförakt, utan det är faktiskt så, att gårdagens politiker har skänkt mig ett fosterland, som jag vill hedra och som också har skänkt mig de värden och fördelar som framgent borde få gälla.

Mina tankar och mina ord färgas enbart av den negativa utveckling som pågår och tillåts att fortsätta.
Om politikerna bara visste hur samtalen går - man och man emellan. Hur huvudskakningar och uppgivna åtbörder, blandas med ett och annat hånfullt och förlöjligande skratt.
Ett illavarslande tecken, både för landets nuvarande politiker och för den tillkämpade demokratin.

Om de redan vet om detta, då är det värre än vad många medborgare kan föreställa sig. Demokratin är då i fara. Medborgarnas åsikter och attityder, betyder nämligen ingenting.

Utvecklingen är allvarlig, eftersom så många gycklar bakom de styrandes rygg. De tillskriver lögnen dessa herrar, de kopplar samman lögnen med ohederlighet i andra frågor och ett hedervärt samhällsuppdrag har reducerats till ett yrkesskrå med tvivelaktiga förtecken.

Om du nu vore en journalist i mitt eget land, så skulle jag vädja till dig: Säg som det är, utifrån befolkningens perspektiv ... demokratin kräver det.

Om journalisterna bara visste ...

Många av dem vet, men ändå säger de inte det som borde sägas. Bindningen till de intressenter, som ser massmedia som ett verktyg för åsiktsgenerering är alltför stor, fördelarna alltför många.

Och detta trots sitt ansvar, sin yrkesetik och sina uppställda hederskodex Vad finns då att hoppas på?.

Jo, att de brukar det verktyg som språket och yrket har gett, till något mer än allt det som något oegentligt kallas för nyheter.

Nyheter har med tiden - och i dessa sammanhang - utvecklats till en okritisk åsikt kring mottagna pressmedelanden och en redovisning av beställda opinionsundersökningar, tillkomna av beställaren, för att styra opinionen i en ny och mer lovande riktning. Om detta, eller om frågornas art, om de är ledande eller inte ... om detta sägs ingenting.

Andra nyheter har med tiden utvecklats till en åsikt kring värdet av banala vardagshändelser, eller till en fråga huruvida folk kommer att bli upprörda eller inte, eller om en möjlighet till att väcka människors mer primitiva känslor och instinkter, föreligger eller inte.

I sanning en rimlig förklaring till att journalistiska bragder - om än i smått - tillhör de stora nyheterna.

Nu när jag läser det som jag har skrivit, så inställer sig en känsla i mig ... kanske jag har svartmålat för mycket. Det kanske blir lätt så, när man skall beskriva allt detta som inte är bra ... man glömmer lätt det som är riktigt uppfattat och allt det som redovisas på ett korrekt och informerande sätt. Till dessa journalister vill jag rikta mina ursäkter och samtidigt vädja till dem, om förståelse, i den uppkomna samhällssituationen.

För att återgå till anledningen till mitt brev.
Vi har journalister placerade i maktens korridorer, i Europas centra, i finansmarknadens många rum och där rapporterna, många gånger, färgas av de budskap som intressenterna vill ha framförda.

Men, var finns de journalister, som ser som sin uppgift att rapportera om de behov, som befolkningen har? De är också intressenter och i behov av att få sina åsikter framförda.

Alternativet? ... varför inte börja med - eller snarare återuppta - den undersökande journalistik, som syftade till att belysa människors behov av förändring, i en samhällsmiljö, där individen tycks ha försvunnit och av dunkla anledningar ersatts av någon annan.

Det vore en händelse, värd att stilla bedja om. Journalistiken fick då åter en fristående och framträdande samhällsuppgift. Även om det skulle ske på de inflytelserikas bekostnad.

Om människor bara visste ...

Om de bara visste och insåg nödvändigheten av förändring i det sammanhang som jag nu har berört. Om de ändå vore medvetna om faran i den utveckling som pågår. Om de ändå förstod det samlade värdet av, att var och en, öppet uttryckte sina tankar och vädrade sin oro, över allt det som inte längre kan förstås och över allt det som upplevs som fel, eller som tillrättalagda åsikter.

Det har ingenting med kunskap att göra. Det är fel - om än ur mänsklig synpunkt förståeligt - att tro att andra besitter de kunskaper som krävs, för att lösa de samhällsproblem, som vi dagligen möter och kommer att få möta.

Lösningen och förändringen kommer säkert den dag, då vi alla öppet ställer de frågor som vi själva känner som berättigade och angelägna. Den dag då vi börjar att kritiskt ifrågasätta de budskap vi möter.
Den dag då svaren - eller frånvaron av svaren - uttrycker gensvaren på de tankar som vi öppet och hörbart har tänkt.

Den dagen har ett "om" övergått till ett "när". Och frågan "hur?" kan nog på ett löftesrikt sätt, åter ställas och också kunna besvaras.

Alla dessa tankar har jag länge velat, att dela med mig, med dig. Om detta och kring dessa tankar vädjar jag om din journalistiskt förankrade hjälp och medverkan. Och jag hoppas och tror, att min sista synpunkt inte skall gälla och innefatta dig. Nämligen tanken om:

"Att sveket mot sig själv blir som störst, när det också riktas emot andra."

Av Gunnar Eriksson 25 mar 2001 12:08