Hav av förtvivlan

Det är gryning. Det finns inga moln, ingen vind, bara det tidiga bleka ljus som föregår solens uppstigande. Den vita sanden bär ännu fukta och luften är fortfarande sval. Nils står och blickar ut över havet. Ler, hälsar den nya dagen välkommen. Ett vitt segel långt borta är det enda som bryter den raka linje som skiljer havet från himlen. Kanske skiljer horisonten också verkligheten från drömmen. Han klär av sig naken, kroppen är mager och solbränd. Viker kläderna noga och lägger dem prydligt på den stora stenen, som han alltid gör. Ovanpå kläderna lägger han en mörkblå säck av canvas. Säcken bär en text som är sydd med samma guldgula tråd som befälsbeteckningarna på en uniform. Skor har han inga. Han vadar ut i det kalla friska vattnet och tvättar av sig nattens oro. Det salta vattnet svider i såren han har på händerna. Dyker ner under ytan och lägger sig på rygg på botten och stirrar upp mot himlen. Vattnet gör konturerna mjuka och följsamma precis som han vill ha dem. Efter en stund skriker lungorna efter luft. Han reser sig sakta upp, andas in djupt och syret griper tag i livet igen. Den räfflade bottnen är skön mot fötterna. I vattenbrynet trampar han på något hårt men som inte har några vassa kanter. En bärnsten. Nils tar försiktigt upp den. Håller den mellan tumme och pekfinger upp mot solen som nu lyser skarpt och klart. Motljuset gör stenen nästan osynlig. Han blir osäker på om den verkligen finns. Sedan knyter han handen kring den, rädd att den skall försvinna. Han går upp på stranden och låter sig torkas av den gryende dagen. Han kammar sitt långa toviga hår. Tar på sig kläderna och sätter sig med ryggen mot stenen. Ur säcken tar han upp en liten skinnpåse som han plockat snäckskal i. Han slätar till sanden framför sig. Skriver med snäckorna det vackraste ordet han vet. Sedan sluter ögonen, fast inte helt, tycker inte om mörkret. Väntar.

Hon kommer sakta gående, klädd i en tunn klänning av bomull. I händerna håller hon ett svall av strandblomster. Håret är utslaget och dansar på hennes axlar när hon går.
- Nils, säger hon.
Han dröjer medvetet en sekund innan han svarar. Vill fånga detta ögonblick, göra det oändligt och aldrig släppa taget. Han gnider sig hårt i pannan och ögonen för att inte falla i gråt men handens insida blir våt.
- Älskade, säger han.
Hon drar sin hand genom hans hår, kysser nacken och viskar i hans öra. Sätter sig bredvid honom. Ler när hon ser att han skrivit hennes namn med snäckorna. De sitter sida vid sida och låter ögonen bländas av solens glittrande reflexer i havet. I skyn ovanför dem skriker fiskmåsarna över en död kamrat som fick sina vingar stukade och inte orkade leva längre.

Det har gått några timmar och stranden börjar nu fyllas av luftmadrasser, strandleksaker, gråtande barn och solstolar i en aldrig sinande ström. Värmen har övergått till dallrande hetta. Man kan inte längre höra vågorna skvalpa eller prasslet av strandgräs. Ljudnivån ligger konstant skränande högt. Nils tar upp sin stora dykarkniv. Han vill jaga bort dem, bort från deras strand men hon lägger sin hand på hans arm och han släpper kniven igen. De går istället upp till skuggan vid badhytterna. Nils har grävt ner en flaska vin vid en av dem. Han är törstig och dricker djupa klunkar. Han räcker flaskan mot henne men hon skakar på huvudet och gör en gest mot hans mun. Nils dricker upp resten.

De promenerar till hamnen. På en av båtplatserna på gästbryggan har en dansk segelbåt lagt till. En i besättningen är en flicka i femårs åldern. Hon vill bestämt inte ha den varma flytvästen på sig när hon leker med sin groda på bryggan. Flickans mamma viftar bort hennes invändningar och återgår till solandet. Flickan har grodan i en glasburk med lite jord, blad och vatten i. Locket är kvävande tätt. På väg ut till piren passerar de förbi flickan som säger något till Nils som han inte förstår. Han rycker på axlarna och gör leende en uppgiven gest. Det var längesedan Nils åt någonting så vinet har gjort honom berusad, han vinglar när han går. Flickans mamma hoppar upp på bryggan och rycker upp flickan i famnen. Hennes ögon är fyllda med avsmak.

Ute på piren är det svalt. Det blåser en lätt bris från havet. Det doftar salt, tång och en aning diesel. Nils håller sina händer om hennes axlar. Berättar om hur ledsen och ensam han är. Hans längtan och saknad är lika stor som hans kärlek till henne. Ber henne stanna, komma tillbaka eller att han skall få följa med henne. Han frågar henne alla frågor som han gjort tusen gånger förut. Hon svara inte, som hon aldrig gör. Hon lägger hans huvud i sitt knä och smeker hans orakade kind. Nils är trött, fruktansvärt trött.

Han vaknar till med ett ryck. Det är mörkt, i alla fall så mörkt som sommarnatten tillåter det att bli. Pirens inseglingsfyr blinkar med sitt vita ljus. Reläet knäpper ihåligt när det slår till och av. Nils letar fast att han vet att han är ensam. Söker efter det som inte längre finns. Springer skrikande omkring, sparkar och slår vilt efter sin egen skugga. Hugger efter mörkret med sin kniv. När han inte har mer kraft kvar smyger han sig tillbaka till stranden likt en strykrädd hund. Huvudet värker, tungan är svullen och läpparna torra och spruckna. Han gräver bort sanden mellan cementplintarna under en av badhytterna. Skrapar händerna och flämtar av ansträngning. Han kastar in säcken men drar hastigt ut den igen. Måste se om stenen han hittade finns kvar. Det gör den. Den ligger i skinnpåsen ihop med snäckorna. Han ålar sig in under hytten och kryper ihop. Försöker att inte tänka. Bara längta och vänta på gryningen, ljuset och ännu en dag vid havet med henne.

Av Michael Anton 19 mar 2001 16:07