PANIK, SKRÄCK OCH KÄRLEK

En dag är rädslan plötsligt där. Man får fjärilar i magen. Eller är det stora nattfjärilar, ligustersvärmare, eller rent av ett tvestjärtsbo? Man undrar varför man är så rädd. Är man bara orolig för ett stundande tandläkarbesök, eller har man kanske panikkänslor? Är panik detsamma som fjärilar i magen, fast den mer känns som ilningar, samurajsvärd som skär genom märg och ben? Man har drabbats av en primitiv självbevarelsedrift. Ens ömkliga kropp har ställt in sig på att fly, eller stanna och kämpa. Undrar vad man ska kämpa emot?

Puls och blodtryck ökar. Kroppen hämtar lättillgänglig energi och man kan känna detta som en diffus smärta någonstans, ofta i magen. Vad vi är rädda för och varför vi är rädda är olika. Det kanske har bestämts av gener eller erfarenheter.

Det finns många olika rädslor. Ibland kan man förklara varför man är rädd. Det finns personer som är rädda för korsdrag, för cancer, för blodförgiftning, för mörker, för ond magi, för lögner. ja det finns hur mycket som helst att vara rädd för. Och det allra yttersta är rädslan för att dö. Jag är rädd för att resa bort. Jag är rädd för att ge mig ut i det okända, bland saker, upplevelser eller händelser, vilka jag inte med säkerhet kan hantera, styra eller kontrollera.

Jag är född rädd. Jag har alltid varit rädd och mitt motto har varit "bättre fly än illa fäkta". Så jag har ständigt flytt. Man kan fly in i psykoser. Man kan ta droger, eller så kan man kväva andra människor i sitt sökande efter hjälp. det finns många olika sätt.

En dag när jag var som mest rädd bestämde jag mig för att försöka möta och utforska min rädsla. Den dagen skrev jag om kärleken för den var vad som skrämde mig just då. Min förmåga att tro hade jag tappat. Mitt sätt att hantera kärleken var inte längre försvarbart.

Finns ursprunget i barnet som skriker för att "öva sina lungor"? Barnet som tror att det är ensamt och övergivet och som skriker för att få leva, eftersom den yttersta rädslan är att dö. Ett barn kan vakna i mörkret och tystnaden och det har ingen aning om vad som har hänt. Det känner hunger och det skriker ut sin fråga - "är jag ensam? Överlever jag?"

Det finns en ondskefull kärlek och det finns en god och villkorslös. Hur fungerar den och varför älskar vi? Hur och vilka är det som vi älskar? På vilket sätt älskar vi dessa? Vi älskar våra barn, vi älskar våra vänner och våra husdjur. Fast hur älskar vi vår partner? Vi är naturligtvis olika som människor, men många är rädda att förlora den de älskar. Då kan allt bli väldigt fel. Impulser och känslor kan inte få tillåtelse att råda över förnuftet.

Man försöker äga och stänga in. Man vill veta allt. Ha inga hemlisar för mig, helst inget eget liv alls, utan lev genom mig! Klara dig inte utan mig! Jag måste få känna mig säker, fast jag bara blir räddare då jag kväver dig. Gör något DU så att JAG kan tro på dig! Själv är jag ett skrämt barn som skriker att jag vill DÖ, DÖ, DÖ, för att slippa smärtan. Det är den smärta vilken jag själv har skapat genom att välja fel väg. Den som har fötts ur fel vägval , som fötts för att jag inte förstått att det är JAG SJÄLV, bara jag själv som väljer att gå en riktig väg. För den jag tidigare har gått har inte lindrat min smärta.

Hur gärna man än vill älska på sitt krävande sätt - att inte klara sig utan, att alltid vara tillsammans, att nästan dö av skräck inför tanken på otrohet. Man kan inte leva lycklig så. Kravlösheten är svaret. Ens inneboende förmåga att njuta av de stunder man har tillsammans, oavsett hur kort livet än är. Förmågan att vara tillåtande, ödmjuk och överseende är vägen till frihet från smärta. Det är åtminstone en början.

Man kan skapa ett eget liv och se till sina egna, övriga behov. Att älska är stort, men världen finns därutanför och livet som måste levas så länge vi finns här.

Vi har alla en uppgift, det är min tro och övertygelse. Jag tror på ljus, på rytmiskt vaggande, på glädje och optimism. Det måste finnas en framtidstro. Kärlek mellan man och kvinna är oftast världslig. Svartsjuka är ett ägandebegär som har förpestat många liv. Det är synd om den som är svartsjuk. Din partner bör kännas utvald, till hjälp, till beskydd, inte för ägande, krav eller förbud. Man bör tillåta varandra varsitt liv, i den mån det går för barn och dylika omständigheter.

Dikt till Jocke

Vi är barn sprungna ur stormar
Våra hjärtan har blött
Våra händer bär ärr och skåror
födda ur livets tragik
Vi är två vindar i mörkret
som famlar efter ljus
Du är det finaste mitt liv har skänkt
Jag är din för evigt om du vill
Jag älskar dig
Och allt vackert vill jag ge dig
Det vackraste jag kan ge...
är kanske rätten till ditt liv
Rätten att låta en vind blåsa vart den vill
Över hav, kring klippor...
Rätten att låta den svepas med i stormen
men att själv vara en lugn liten fläkt
dit du alltid kan återvända, min älskade...


2001-03-17/Mona Åhlin

Av Mona Åhlin 18 mar 2001 10:53