Familj, ett underbart helvete?

Jag har alltid vart den som har längtat efter att skaffa familj. Barn är något som alltid har legat mig varmt om hjärtat. Men när jag hör runt omkring mig vad som händer med barnen i skolorna så vet jag inte längre.

Det är egentligen inte så konstigt att barn super och röker redan som 9-åringar. En vän till mig har en son som snart fyller 10 år. När hon flyttade till Stockholm för ca 5 år sedan så kände hon att nu skall allt ordna till sig. Hon hade haft det lite struligt med pojkvän och allt vad som hör där till. Nu skulle livet börja om på ny kula. Hennes son skulle få nya vänner och allt skulle bli så bra. Trodde hon ja!

Allt gick ju faktiskt ganska så bra ända tills sonen då skulle börja i skolan. Till saken hör att han är ganska så livlig av sig. Han har en fantasi som inte är av denna värld och han behöver röra mycket på sig, helst hela tiden. Han har också en vilja av stål. Som vuxen måste man visa honom var man står, man kan inte hålla på och vela fram och tillbaka, då tar han genast över. Detta blev samtliga lärare informerade om när han började i skolan.

Jag skulle en regning dag i oktober gå upp till skolan för att hämta honom. Han var ute på gården. i bara gummistövlar, byxor och t-shirt. Jag gick in till lärarna och sa att han får INTE vara ute i detta väder klädd så här, ni tar ju livet av honom! Till svar fick jag endast ett mjäkigt ."han ville inte klä på sig.". Nähä, svarade jag. Då skall han heller inte få gå ut!

När han sedan började vägra gå in från rasterna och rymma till centrum så sade lärarna ifrån. Nej, vi kan inte ha honom här. Vi har inga resurser för att ta hand om honom. Här började min väns fleråriga kamp för att kunna behålla hennes son i skolan.

Ingen skola i närheten ville ta emot honom. Min vän fick avbryta sina studier eftersom hon måste vara hemma med sonen. Ibland fick hon beskedet att de hade skaffat en assistent till hennes son. Denne skulle då ha studier med honom i skolan. Min väns son och assistenten satt i ett rum på högst 3 kvadratmeter utan fönster. Han hade 4-5 assistenter på en väldigt kort tid. Assistenterna bytte arbete, de skulle börja studera och någon skulle flytta till Göteborg.

Som ni säkerligen förstår så tog detta väldigt hårt på båda två, men framförallt på min väns son. Det fanns ju ingen plats för honom, han kände att han inte hörde hemma någon-stans. Han och min vän bråkade ständigt. Han sattes också i en massa tester hit och dit. Har han damp? Har han ADHD? Alla tester kom tillbaka negativa!

Nu skall ni veta att det har gått ett antal år. Min vän fick gå en lång kamp tills hon ÄNTLIGEN fick in honom på en skola där de har liknande barn som honom. På den skolan arbetar de mycket med barnens känslor. Det är en skola med behandling. Han trivs jättebra på den skolan. Denna plats som hon har fått gäller endast i 2 år, vilket innebär att han en dag måste återvända till sin gamla skola.

Vem skulle vilja sätta in sin son i en skola där lärarna inte vill ha honom? Alla elever känner igen honom som stökig och bråkig, ingen vill leka med honom. När man frågar honom själv så vill han INTE tillbaka till sin gamla skola. Han har äntligen fått upp intresset för att läsa, skriva och räkna. Det kan man tacka dessa lärare för som han har idag.

En hyllning till alla underbara lärare som tar sig tid med barn. Det finns dom som ständigt upprepar orden "Våra barn är vår framtid". Men vad blir det för framtid om vi inte först tar oss tid att uppfostra dem? Att visa de den
"rätta" vägen! Att lära de rätt och fel! Om vi inte tar oss tid för detta, vart hamnar vi då själva? Barn måste få ha sin frihet lika mycket som dom måste ha fasta regler.

Hur skall jag kunna visa mitt barn vart hon/han skall gå här i världen om Göran Persson skriker om att vi måste föda fler barn, men ingen skola vill ta emot dem?

Av Nettan Holmström 16 mar 2001 14:57