Vi minns Barnet

Hej då, lilla vännen, viskade jag stilla medan jag ömt la min hand på den vita kistan. Jag sneglade lite på den lille, som storögt kikade, med tumme i munnen.

Runt omkring mig grät vännerna ut sin förtvivlan. Inuti glaskupan fanns jag. Ett leende ryckte i ena mungipan.
Barnet ler. Barnet ler och vakar över sin son, lyser över de sina med himmelskt ljus.

Barnet flyger lyckligt, högt över grantopparna. Snön dalar på gnistrande änglavingar. Hennes hår smeks av vinden.
Barnet vet nu. Nu har hon sett ljuset. Hon vet vilken hennes uppgift på jorden varit. Hon kan meningen med livet, medan vi andra går vidare i vår ovisshet.

Ingen vet vad det lilla barnet tänkte de sista minuterna av sitt världsliga liv. Ingen vet till vilken insikt hon vaknade upp. Bara hon själv.

Klockan ringer en sista gång för henne.

Och jag går ut ur kapellet med ett leende på läpparna, tycker vinden sveper förbi mig, på ett nytt och annorlunda sätt.

Där framme tultar han, den lille, han vars uppgift ännu är oviss.

Av Mona Åhlin 13 mar 2001 10:04