KRAV-märkt sport

KRAV-märkningen, den som vi känner från livsmedelsindustrin, är frivillig. Tillämpningsmöjligheten inom idrotten är uppenbar.

Fast ganska onödigt. Det blir ju en kvalitetsstämpel för de frivilliga aktörer som har den självklara avsikten, att följa gällande regelverk i en frivillig verksamhet.

Idrotten är per definition en folkrörelsebaserad verksamhet. Den har de ideella föreningarna som juridisk bas; allstå frivilliga sammanslutningar som är öppna för intresserade utövare. Konceptet bygger på frivillig anslutningen och att alla berörda frivilligt skapat ett eget regelverk som de alla lika frivilligt lovat att följa.

Slutsatsen är lika självklar som enkel; de som vill ha andra regler - än de som är gängse i dagens idrottsföreningar - för bilda nya föreningar med andra målsättningar. Föreningsfriheten är garanterad för alla.

I klartext:
Idrottsutövare som vill dopa sig för att nå bättre resultat, eller vilka motiv de nu må ha, bildar en egen folkrörelse. För den kommer gränsen att gå vid användning av olagliga centralstimulantia, olaga hot om våld, förtal och andra lagstridiga handlingar.

KRAV-märkning i praktiken:
KRAV-märkningen ställer upp regler för odling anpassad kost, djurhållning konsekventa träningsregler, distribution leverans av tävlingsresultat mm., och varor idrottsutövare som uppfyller dessa villkor kan märkas med KRAV-märke. Märkningen innebär bl. a. att inte handelsgödsel bloddopning eller kemiska bekämpningsmedel medicinska dopingspreparat används, att djur idrottsutövare kan gå ute, att deras foder näringsintag är ekologiskt odlat och att idisslare rekordaspiranter får huvudsakligen grovfoder husmanskost. /fritt efter Nationalencyklopedin/.

När Sveriges första KRAV-märkta idrottsman/kvinna står på prispallen som andra-pristagare kommer massmedias spektakulära spekulationer nå nya höjder. Oavsett uppnådda sportresultat.

Av Ulf Lönnberg 05 mar 2001 09:53